Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel von Triewald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4.
Efter Debarreaux*.
Sur rattvis ar din dom, o bimla-fader stor!
Dit högsta nöje är otaligt nåder visa,
Men ack, när syndsens last hos mig så svåra bor,
Tillåter ej din hämd din godhet mig at lisa.
Nu för din nådes thron mer inga böner spisa,
När brottens myckenhet hvar dag ju större gror,
Och vreden din mig längst förtjänta straffet svor;
Ja sjelf din högsta nåd samtycker mig at risa.
Ty skona icke mer, sen måttet blifvit fylt,
Den alting lida bör, som alting har förskylt,
Med blixt och tordöns straff, lät smaka dödsens galla.
Jag riset kyssa vil, fast låga jag i blod;
Men dock på hvilken lem kan väl din ljungeld falla,
Som ej aftvagen är i Jesu purpur-flod?
5.
Utur Italienskan.
Af Iris täcka ros och af min klagan full.
Så fåfängt man af svin vil klippa lensta ull,
Så fåfängt sjungs med konst för oforståndigt öra.
Dock kunde jag musik med klang af mycket göra,
Vor’ pungen min så tung, som den är lätt af gull,
Så sloges, tro mig, fritt ej hoppet mit omkull,
Min snara då i kapp hvar flicka Önskte snöra.
Den konsten fordomdags had’ Jupiter väl lärdt,
Ty, när hans lystna hug et kyskhets rof begärt,
Han sig ej mer i svan, de skalders fågel, vände.
At öpna sig en väg han ymnogt gull-rägn sände,
Då står väl honom fritt, då finnes ingen tvär,
Hvar flicka Danae, slätt ingen Leda är.
*) Jemf. Nicanders öfversättnmgar af samroa sonnet sid. 325.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
