- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 18. Anders Nicander och Samuel von Triewald /
420

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samuel von Triewald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han borde och ban såg en fra och piga klaga
Med ostämd rost i kapp ocb med en tomer maga.
Soldatens första fråga var:

Hvarfrån så ohörd sorg härrörde?

Den dödas lik gaf honom svar,

Men ännu mer den trogna frustu-piga,

Som sprack utaf förtret at längre kanna tiga.

Hon sade: Frun har löfte gjort
Af hunger ocb af sorg sin man i grafven följa,

Den samma liksten snart skal bägges kroppar dölja.

Éhuruväl soldaten ej så stort
I skolan lagt sig på vältalig ord at föra,

Så borja’n dock, så godt han kan,

Dem detta lifvet smakligt göra.

Jag vet min sann ej mer alt, hvad han förde an,
Det ock uti sig sjelft til mycket litet tjänar.

Nog, at man honom örat länar,

Det är så mycket sagt:

At tiden plåster ren på såret hade lagt.

Fastän för löftets skull, sad’ han, ej kunde ske,

At I sjelf tagen mat, så ber jag, mig förunna
At här mit kalla kök hos eder öpna kunna.

Hvad hindrar er at dö, fast i mig äta se?

Med stillatigande samtycktes häruti.

Knapt hade matens ågn fått pigans näsa röra,

Så, var, dess upsåt ock förbi
Sig sjelf med hunger at förgöra.

Hvad båtar, sade hon, min fru, den salig man,

At I för hans skull nu vil edra dagar ända?

Säg, kan det honom väl til någon lisa lända?

Säg, om uti sin stad, han er på båren fann,

Mån tro han vore då at följa er så brå?

Nej, säkert nej, det tör jag väds uppå.

Och, kära, hade han där väl så orätt i?

Är det ej största tokeri,

Sit lif i blomsteråren stäcka?

Vi blifve tidigt nog den bleka dödens rof,

At skynda deruppå vi icke ha behof.

För mig, om jag får lof, min mening at uptäcka,
Så ville jag ogärna dö,

En ung ocb fager mö.

Det är nog tid, när sjukdom, krämpor, åren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:12:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/18/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free