Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stora lejon pintes svårt,
Än var det tyst, än skrek det hårdt,
För egna klor det båfva.
Dess ögon brann af raseri,
Ocb bela kroppen syntes i
En dödlig fara svåfva.
Och nar det sist åt marken drog,
Den lilla flugan satt ocb log,
Ocb segervisor drilla’.
Utaf en ringa fiends arm
En 8tålter här fådt ofta barm;
Förakta ej den lilla.
II
Döden ocb Astrild.
Den magra död, som giör på lifvet ånda,
Och Paphos barn, som friskar lifvet opp,
De reste fordom, liksom nu piår hånda,
Ering jordens vidd, de giorde jämt sit lopp.
Den ena drog de gamla i sit rike,
Den andra gaf de unga bvar sin like.
De dref sit värk, det var så ödets vilja,
Det år ju rätt, naturen vil så ha.
Da gamla bör sig ju från veriden skilja,
Når kroppen kan sin siål ej längre dra.
De unga bör ju i sin bästa styrka
Gie veriden folk och redlig kärlek yrka.
Men dessa två, när de en gång sig satte
På gräset ned vid brädden af en skog,
Af flitig möda tröttnade ocb matte,
Så bånde sig, när bvar sin doning tog,
At deras pilar voro sammanstrodde,
At skilja dem de fåfängt sig bemödde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
