Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLPH.
Tvi vali dig, ditt as, ocb den dig skrifva lärdt!
HORACE.
Hvad var‘et? Hur4 sad4 I? . . .
ARNOLPH.
Min siäl, jag sa4 rätt inte.
HORACE.
Jag tänckt4 at något I vid brefvet mitt påminte.
(kysser brefvet och säijer vidare)
Men, bar I nånsin bördt så hierte-bindand4 ord
Ocb kärlek8-yttran, i så ädla termer giord?
Hvad för en artig färg är, som bon icke gifver
At all den kärlighet, som hon i brefve skrifver?
Hvad eld, hvad sött begrep, bvad träffligit genie,
Får man ej i bvart ord af detta brefvet sij?
Fast än bon opfödd bli‘t utaf den narren gamla
I sådan menlöshet, bar dock natureu samla4
I hennes täcka siäl så stort förstånd ocb vett,
At hon kan värcklig ta4s för en fullkomligbet.
Den leda gubben är min sann ej värd at lefva,
Som ett så ädelt vett bar velat nederqväfva;
Den diefuls token ocb fantasten borde få
Det, som ban frucktar för, och bära såd4na två.
(Viser med tu finger.)
ARNOLPH (vil gå hastigt bort.)
Far väl, .. .
HORAOE.
Hvart bän så fort?
ARNOLPH.
Jag bar en sak at giöra,
Jag bar min siäl ej tid, at längre på er bora.
HORACE (håller honom qvar.)
Men käre, säg mig först, för‘n vi gå från hvar ann,
Om I, som en god vän, kan gifva mig vid hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
