Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åhr 1725.
Jag gladdes af det hopp, at snart min vandring sluta,
Och för en flyktig frögd en evig ro få niuta,
Jag öfvergaf mig sielf, och från min hydda for,
Som jag ock nu hos Oud i mine tankar bor.
Hvar blir du bleka död, hvi skyr du den dig söker,
Och tar den för dig räds, samt bägges ängslan öker.
Hvad är ditt våld, at du så länge hotar till,
Men sant, du diärfves ej förr än den högste vill*
Hvi skulle jag för dig och min förvandling rädas,
Jag skall med samma kiött och hud igen omklädas.
Den fruckte dö’n, som ej oin evigt lif har hopp,
Men jag döi glad, som tänkt at åter väckas opp.
Jag ser de nakna trän sig klä i blad och blomma,
Och rosor dö sin kos, när andre växter komma,
Hvad annat vittnar det, än idel vansklighet.
Ach säll den, tidsens lopp i tid betrackta vet.
Åhr 1726 den 10 April.
Då jag hela åhret igenom måste hållas vid sängen.
INu siunga foglar giält på trädens gröna grenar,
Och vattnets tysta folck, slå ut de blanka fenar,
Den stela svalan som i floden haft sin graf,
I luftens öpna vidd nu sväfvar till och af.
De vida åkrar stå i växt och kiusand gröda,
Och visa 089 det gräs som blifva skall vår föda.
Kort sagt, naturen sig nu aldra liufvast ter,
Men ingen åhrsens tid mig nånsin gläder mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
