Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här ligger jag ännu vid dammen i Belhesda,
Min Gud, hvi tanker du då icke på milt basta.
Jag usle, ligger jämt i fiäder-boijor tryckt,
Ach, fins dock ingen hiälp, ell någon undanflykt?
Dock innan skiörden blir, och bleka skylar binnas,
Så hoppas jag, jag lär bland vissne skuggor finnas,
Men till min siäl uti de sälla landen stå,
Och mine kiärfvar där med glädie bära få.
Åhr 1727.
Då en långsam och bedröfvelig siukdom hela åhret fölgt mig efter.
Sur länge, gode Gud, vil du mig tröstlos låta,
I skyar, gifven regn, och hielpen mig st gråta,
Acb, om förmedelst gråt jag hunne til mitt bopp,
Jag skulle ocean med tårar fylla opp.
Hvad är at solen högt på borizonten skrider,
När jag förgiäfves dock måst tällja åhrsens tider,
Förgiäfves ömsa sig, hrst, vinter, sommar, våbr,
Ty idell, idell natt ä’ alla mina åbr.
Jag tänkte, måtte jag dock snart min sorg förgäta,
Af Charons svarta elf jag ville farten mäta,
Ack, om i dödaens natt jag byta fått min tid,
Så såfve jag i ro och bade redan frid.
Jag såfve där i ro, där fångar frihet niuta,
Där de til jordens bröst sit matta bufvud luta,
Där trogaren ei mer de trötta trälar q väl,
Där bvar bar lika lott, en konung och en träl.
Men si, jag måste än i kroppsens fängsle dväljas,
Och mer för dödsens svek än för hans grymhet qväljas.
Dock solen ei altid med mörka skyar går,
En gång, när Gud så vil, jag åter glädias får.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
