- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin / 22. Samuel Petri Brask, Magnus Stenbock, Jacob Fabricius /
377

(1856-1878) [MARC] With: Per Hanselli
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jacob Fabricius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lige at uppelda oss til hans kärlek , woro det dock
omöj-ligit för cre8turet at älska honom, om han icke woro så
mycket god som han är skön. I hwad förpliktelse stodo
creaturen då hos sin skapare? Det är sant, han hade gifwit
det warelse, i det hat) drog det utur intet, men i det hao
icke låto det känna någon af sina godhets werkningar,
måtte det nödwändigt wara eländigt och oändeligen elan*
digt, då skulle Gud icke hafwa dragit det ur afgrunds
intet, utan såsom utur en djup graf, hwarest det åtminstone
war i frid för alla sorge-pilar. Han skulle då icke hafwa
gifwit det emfintelighet, utan dertil, at det måtte känna
ewiga olyckor, eller til det allraminsta, at det skulle finna
en ewig mistning af det goda, hwilket är det samma som
et oändeligit ondt. Man bör då betrakta Gud såsom god,
känna och smaka denna godheten, på det man må älska
den. Wi säja, det är ock rätt efter wårt begrep, at Guds
kärlek delas i twå grenar, af hwilka den ena kallas
känslo-nes kärlek och den andra ärkänslones, den första är
grundad på Guds skönhet och godhet, betraktad i sig sjelf, och
den andra födes af den känsla och erfarenhet, som wi
haf-we sjelfwä af Guds godhet, i anseende til oss. Nu år
denna ärkänslones kärlek så wist själarnas första rörliga,
at man kan icke satta machinen och dess hjul i rörelse,
utan i den puneten. Hwar och en fornuftig människa
be-skrifwer det goda och godheten derigenom, at den är
delaktig af sig sjelf. Efter denna idée är det då sant, at
Gud bör wara allrahögst god. Ty han meddelar sig alt
och genom wägar, som äro obegripelige til sätt och maner
och oändeliga til antal. Följakteligen bör han för denna
orsaken wara oändeligen älskad, både i anseende til det
goda, som wi hafwa undfått, som ock i anseende til det,
som wi böra undfå genom ärkänsla och genom hopp. De
förmåner, som wi undfå af honom, kunna rätt så litet
räknas som ögonblicken af wårt lif. Ty wi lefwa icke et enda
ögonblick, som icke är öfwerbopat med flere wälgärningar.
Den högstas frikostigheter äro ej sparsamme, de äro utöste
med full hand, hwar och en af hans godhets werkningar
Jårer ej kunna finna et åtskildt rum ifrån de andra. At
begripa huru mycket wi äro honom skyldige i detta
afse-endet, är det nödigt, at göra oss et noga och klart begrep,
om den dependance hwar i wi stå under gudomligheten.
De gudlöse måge göra narr, så mycket dem behagar af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:12:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svsf/22/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free