Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Tobias Geisler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gie lugn (Gud gifve snart!) från alle våra plågor,
Kan styra eld och storm med skarpe beet och tömmar,
Kan låta torkas bort de starka vattu-strömmar.
Står hoppet på hans nåd, han efter alt oväder
Då med den liufva sool de våta ögon gläder,
Då skal han giöra snart en ända på vår jämmer,
Och sända hielp mot alt, som trycker oss och klämmer.
Då skal han hielpa oss de rifne delar samna,
Och efter allt besvär i stilla friden hamna.
Omskiönt vij sett vårt guld med olycks mörker färgas,
Haa sett vår lyckos sool om middags tiden bärgas,
Kan dock hans godhet snart alt mörker från oss drifva
Och på en ängslig natt en glader morgon gifva.
Haa månge vinter-uur så häftigt mot oss påckat,
At det vårt ollioträ bå frucht och löf afplåckat:
Är vår förtröstan fast, lär väl en våhr framträda,
Och med sin forna skrud den blotta stammen kläda.
Ja skiönt vårt arma land än jämrar sig och qvider,
Som qvinnan, när det snart till födslostunden lider;
Fast grannar oss ännu ey någon hvila unna,
Men trycka oss, att vij som nogast andas kunna:
Står man vårt hopp til Gud, sku vij oss väl försvara,
Förty igenom hopp så sku vij starcke vara.
Då skal vårt land ännu utaf hans vingar täckas,
Hvars hopp Gud är, han torf för ingen ting förskräckas.
Up då hvart redligt blod i våre svenske länder,
Uplyftom utan tvijk til himlen helig händer.
Låt oss med trogefn böön til hielp hans allmacht röra,
Ty den i tvekan beer, vil himlen aldrig höra.
Han skal än fria oss igenom hopp och böner,
Ty han vår böön med hielp, för hoppets skul, bekroner.
BöÖn gäller först när hon sig med förtröstan parar,
Då skier, at Gud oss straxt, ja förr än bedes, svarar.
Då haa vij ey behof ann hielp at efterleta,
Han då vår starkhet är, vårt skiul för middags heta,
Vårt raächtiga beskärm för dem, som oss anfalla,
Han plär sig sielf en skiöld för dem, som hoppas, kalla.
Låt oss ey längre tro nå’n rörstaf, han ey hielper:
Den sig der stödjer vid, han snafvar, staplar, stielper.
Fast mehra finna vij, hur alla tider skrifva:
At de, som trösta fast på Gud, väl vid sig blifva.
Vij ha af egit prof, at när som våre fäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
