Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Christoffer Leyoncronas vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att du mig täcktes med een blijder mijn ansee.
Om du man medh ett ordh mitt qvakl ville fördrifva,
Så vill’ jag medh glatt modh mig i all fahra gie.
Jag vill ey om min ätt, ey om min herkomst skrifva,
Ey om min manlighet och om mitt stora nampn.
Jag veet vähl och jag vill och vid min meningh blifva:
På jorden ingen är värdh liggia i din fambn.
Jag af din blåtta gunst dhen nåden vill begiära,
Fast än min far een Kung och een stor hielte ähr,
Fast än mig också bör af guli en chrona bara,
Och fast jag een stoor macht i världen hafva lär.
Men vill du ey så godh, så from mot mig dig vijsa,
Så tag mig, ach jag behr, bland dina tårnor ann!
Dhet må min sorgse siähl och hiärta något lijsa,
För trähl att bära få skiön Signills pijge nampn.
Jag vill nu vänia mig medh nåhl och trå att giöra
Hvad du mig vijsa vill oph hälst befaller migh.
Jagh vill i evig tidh mehr värja aldrig föra:
Det är mehr blij befalt, och at få lyda digh.
Hvad vore doch för frogd, få Signill lijten skåda,
Få nähr vara hoos dig! Ach, kommer doch den dagh.
Den lyckan hända migh och denna stoora nådhe,
Sen vill jag vara nÖgd medh grymma modets lagh.
Doch jag giör mig godt hopp, när jag mig foör till minnes
Din fromheet och att du så milda mijner bähr.
Mig syns omöjlig du kan vara hårdh till sinnes,
Som båd till kropp och allt så skiön och blijder är.
Jag kommer nu ihåg, när jag, full sorg och qvida,
Dhen sidsta gången såth bred vid din faders bordh,
Så tycktes mig som du och något månde lijda
Medh migh, och fälte medh någre iörvitne ordh,
Medh ynksam mijn; iblandh din ögon på mig stoge
Iblandh du tanckfull dem på bordet kasta nijdh,
När andra d ref vo skiempt, och stundom hiertlig loge
Så satt du alfvarsam och rördes ey der vidh.
När uthaf sorger tungh, min ögon mötte dina,
Straxt på din kinder rann een rådna, den som var
Fast mehr än purpur och mehr än som sohlen fijna,
Fast mehr än rådnan dhen, som förer dagen klar.
När jag den sista gång feck medh dig skönsta tala,
Så tyckte jag ditt måhl dhet sväfde, och din röst,
Så darra, hvilket mig fast höglig måndh hugsvala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
