Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Paulinus' vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han med sitt ilskne snack den säkra verid bedrog
Och i ett ögnebleck bort all des välfärd tog.
När den, som ädlast var bland creatnren alla,
Som hade macht, sig sielf och fänad att befalla,
Gudz egen äfvenbild, han från sin lydno veek,
Sin trohetz plicht forgaat och egen herre sveek,
Då intet medel var, det grofva brott at soona,
Och stränga himlens rätt nu ingen ville skoona.
En evig nod och död skull’ honom öfvergå,
Och till hans effterkomst än samma straffet nå,
Så fram t ey Guden sielf — så satts det fasta Öde,
Så lydde himlens sluth — för menskian gick till döde.
Een’ obegrijplig rätt, en undersammer dom!
Hvars skähl ey nånsin än i menskio-hiernan kom.
Ey kan Charondas sig i denna lagen finna,
Ey Solons diupa vett den dolda vijsheet hinna;
Lycurgus aldrig var så sträng, han föll det bij,
Att skadder part än meer skull’ skadd och straffat blij:
Han pijnt och dödad blij, men vederdelen slippa,
Den Charon borde längst i bleeke skuggors knippa
Fördt undan soolens lius till dystra Stygis-siö,
I Phiegetontis flod, evinnerlig att dö.
Leel var du, Guda-sohn, tilredz dig uth att gifva,
För o värd skepsels lijff och hällsa döder blifva;
Men nu, omöijlig ting, du kund’ din villia nå:
Een Gud odödlig döö, een eviger förgå!
Du, som oändlig vast, kund’ du din ända finna?
Din alltingz-herskand’ macht skull’ döden öfvervinna?
Och kunne lijfvet sielf till Lethes-hamner gå,
En oförgänglig siäl bland visne skuggor stå? **
Neij, innan himlens liuus slijkt under skulle skoda
Och jordens nedre kretz så sällsam ting beboda,
Haar jord och himmel måst i närmest sammangå,
Och nået, som dödligt var, i gudars skylskap nå.
Sij, så haar, Jesu, du måst mänsklig skapnad taga,
Een jordisk manna-kropp dig låta, Gud, behaga,
I den du födas här, i den du döder blij
Och all den syn da-värld sidst kunde frällstan sij.
Så kom det til, att oss den sahligheet nu skedde,
Att du vårt usla kiön den höga ähran tedde,
Du blef vår slächt, du tog vår art och väsend’ an,
At vij Gudz barn, och du vår broor nu heeta kan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
