Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I dhet å dheras fäldt dhera höter hela dagen
En synligh dödh raedh brand, medh boyor, trotz och tvång,
Dher intet galler an at slå ell’ blifva slagen
Och hvässa brynjan til hvars annans undergång;
Men sij, hvadh är för vinst slijkt äfventyr at slippa,
At sargad lytt och lahm gå från sin fiendz hånd?
Han stöter dock sin kohi moot dodzens blinde klippa,
Och strandar oförtänckt vidh Charons inörcka strand.
Hielp himmel! Blijr då stånd, blijr manheet intet achta,
Skal ett dens Högstes bild lijkt annor fänad gå,
Får döden uthan lagh oss effter lijfvet trachta?
Skal morgon, q väll vårt stånd och fall tilsam manstå?
Måst1 ock ett Cederträä sin4 stålta greenar kräncka,
När i dhes sköna stamm en dunnerstråle taar?
Och skal ett rosenblad sin friska fägring säncka,
Så snart en kulin blåst dhes hvirfvel öfverfahr?
Beklagligt obestånd, som mäst beständigt varar
Och i sin ovissheet dock aldrigh ovist är!
Hvij öker sigh vårt köön til tusend tusend skarar,
Dher dock en tijdematk i otijdh oss förtär?
Förlåt, o store Gudh, iagh vil mitt för-vett lämpa
Innom min lydnos gräntz; din villia blijr vår lag,
Röor Du vår säkra hogh, som stadigt måste kämpa
Medh tanckar, hvilka heelt förachta dödzens slagh.
Vij sij här daglin lijk och svarta dödebåhrar,
Men yncka, glömma lell vår usla lått och deel,
Til dhes en dodligh kolff vårt hierta plotzlin sårar,
Då liggia vij en ann ett lijka skådespeel;
En part haar, och en part haar ey uhr lindan hunnit,
Som i sin späda tijdh dock måste blij labett.
Hur mången haar sin dödh i maat och drickar funnit,
Ja, dhet som värre är, på påhlar, hiuul och spett?
Vår ungdom går på haalt, bå’ foot och sinnen vackla,
Hon stupar och en deel kan aldrigh rättas mehr.
Vår ålderdom blijr mörck, då slåcknar liuus och fackla,
En mulin olycksqväll oss skyndar solen neer.
Bland allting vissast är dhet älend, som vij ärfva:
Oss räcker verlden mäst for skattar steen och ékroot.
Har mången sigh dock här meer nödh än brÖdh förvärfva,
Och kändt att lyckan är ett lättomtrilland kloot;
Hvem vil sitt sinne då medh verldzens gunst förbinna,
Som för en rosenstielk oss törnespijkar geer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
