Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Wexionii vitterhetsarbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då når henne fordref de olycksalige Judars
Gudssondräpande folk, och i sednare tiderna Boma,
Det högtakiga, da med öppnade armar emottog.
Ja, då hon öfvergaf vrångsinnade jorden, Astreia,
Gudajungfrnn, hon stannade dock i byggderna dina.
Sånggudinnorna ock, Zeus’ döttrar, enär de ur Hellas,
Det dansrymlige, drogo och lemnade Helikons klinter*
Samt det Pieriska berget ocb beliga floden Permessis,
Flyttade till ditt land och sig reste de skönaste tempel.
Men, du yänaste mor, misstyck ej denna min djerfhet,
Att jag, den ringaste visst bland fostersönerna dina,
Att jag, ett vanskeligt noll i frejdade skaldernes kretsar,
H vilka Khariterne aldrig beskärt den Jjufliga sangen,
Mig den dristighet tog, din herrliga Ära att qväda!
Ty rätt många du eger ocb många du fostrat och danat,
Som, vällottade, bättre än jag uträttade detta,
Hvilke gittade nog, dig värdig höja en låfsång.
Men likväl ej försmå den ringare gifvarens gæk a,
Utan emottag, huld, okonstlade tacken för margfald
Ynnest, hvilken åt mig, o fäderneland, du bevisat!
Nu, då jag böljar min sång, långt bort, bort alla fantomer,
Hednagudinnor, och gudar! Ty dig ej, Phoibos Apollon,
Aigi8bärare Zeus, ej dig, mångfröj dande Bakkhos,
Ej skönkransade Demeter eller häijande Ares,
Ej Sångmör och Khariter och Nymfer i skönaste dalar,
Naiader ej och ej Satyrer, med prunk och med lögner
Någonsin jag anropar, att ljufvelig blefve min låfsång,
Utan sannan en Gud, de dödliges Fader och sällas,
Gud, som jordens Skapare är och den stjernige himmels,
Honom, som allting hör, som allting ser och förnimmer,
Honom, som allt förmår, som allt med sin vilja regerar,
Högt anropar jag nu, att han må hänföra mitt hjerta,
Må upplysa min själ, samt händerna leda och rösten,
Att åt det ärade Fäderneland jag må dikta cn låfsång.
Hvad Finnonia nu, Fqnningia nämdes i åltdar,
Utgör trakten utaf fastlandet, som Baltiske hafvet
Sluter emellen de två mångbrusande vikarna tvesids.
Fordomtima, — en allvis Gud anordnade sådant —,
Byckte, och mång otålige år ha sedan försvunnit,
De 8torhjertade söner utaf Iapetos in dit.
Desse Finnoniske mäns anherrar och vördige fader,
Utan nesa och vank, der bodde i slutet af verlden
Ensamme, fjerran från midjordens buller, de sälle.
De lycksaliga dar tillbringade utan bekymmer,
Utan nedriga värf ell&r kraftutödande sorger,
De odödliga likt, ett sjelfnöjdt hjerta i bröstet.
Ock fruktskänkande jorden åt dem frambragte sin äring,
Riklig för hvar, så att aldrig en hård nödvändighet trängde
Dem, att, sökande föda, uppå stormdimmiga hafvet
Sig blottställa för faror i purpurfärgade böljan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
