Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Dalius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sist krigsrättsnotarie. Såsom uppbördskommissarie följde
han kon. Gustaf Adolf i tyska kriget, hvarunder han
utstod många faror. Då fienderna belägrade skansen
Rolsdorf, blefvo Dalius och några hans kamrater afskurna all
tillförsel och saknade lifsmedel. När belägringen upphörde,
befunnos de vara döde af svält; men då de skulle
bortföras för att jordas, visade Dalius ännu något tecken till lif,
hvarigenom han räddades ifrån att blifva lefvande
begrafven. Efter konungens död qvarstannade han i Tyskland
och återvände till Sverige ej förr än 1639. Då han
återkom till fädernebygden, hade främmande personer tillegnat
sig hans lilla, efter föräldrarna ärfda gård, för hvars
återvinnande han hade många svårigheter att bekämpa. De
förra åboerna sökte bland annat att framkalla spöken och
bergtroll, som förföljde honom, synnerligast då mörkret
inträdde; men Dalius lät sig icke skrämma, utan tog sin
musköt och sköt skarpt efter dem, hvarigenom han
slutligen fick vara i fred och hvarken menniskor eller troll
mera oroade honom. För en anständig utkomst måste
han likväl söka sig någon befattning. Det erbjöds
honom då att blifva prest, men han ansåg sig dertill icke
nog värdig, utan stannade heldre vid krigsyrket,
utnämndes till “kapten vid norska gränsen“ och deltog med
utmärkelse i danska fejden 1644. Med knappa inkomster
och en talrik familj lefde han länge ett förnöjsamt och
lyckligt lif på sin lilla egendom, till dess
Snapphanefejden 1677 inträffade, då fienderna i två dygn så
grasserade hos honom, att han totalt ruinerades. I denna
förtviflade belägenhet visste han ingen annan utväg än att
anropa majestätet om hjelp. Han skref då en rimmad
böneskrift, hvars slut har följande lydelse:
De usle tjenare tunga
Personer i ålderdoms vånd,
Rex noster nådelig behugna
Med sitt majestäts bistånd!
Mång barn har jag, fattig gubbe,
Och, tröste Gud, litet till bröd,
Dödsens nöd uppå mig hugger,
Vatten dricka gör sorg och nöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
