Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sven Dalius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grämelser åro många,
Grassera i gubbens pung,
Ej vet jag bättre väg gånga
Än till Gud och min nådiga kung.[1])
Med denna böneskrift vandrade den 75-årige gubben
till Stockholm och blef med välbehag mottagen af
konungen, som hugnade honom ej blott med ett “lijfztidz
beneficium“, utan gaf honom äfven “vägepenningar god och
många“ for att underlätta den långa återfärden. Sålunda
kom Dalius åter i åtnjutande af en lugn och sorgfri
ålderdom. Begåfvad med en god och oafbruten helsa, ett jemnt
och gladt lynne, som icke ens olyckan kunde störa,
uppnådde han en ålder af nära 90 år. Han dog på
egendomen Bön i Eds socken 1693 och ligger begrafven i
Eds kyrka. Om hans yttre utseende finnes ingenting mer
antecknadt, än att han brukade ett långt “hederligt“ skägg.
Han var två gånger gift och hade med hvardera hustrun 6
barn; men om dessa är mig ingenting bekant.
Dalius har for sina skrifter blifvit underkastad den
mest skoningslösa kritik. Stiernhjelm förlöjligade honom
under namn af en latinsk kapten; Dalin gjorde honom
under benämningen Salig Gubben till ett ständigt föremål för
sina parodier; Hammarsköld, som efter egen uppgift
kände blott titlarna på hans skrifter, yttrar, att hans verser
utmärka sig endast derigenom, att svenskan är uppblandad med
latinska ord och talesätt; och Wieselgren säger att Sven
Dalius, “Salig Gubben“, var den siste och sämste af den
Messeniska skolan. Sant är att Dalius icke var af naturen
ämnad att göra fäderneslandet någon poetisk ära; men han
gjorde icke heller anspråk derpå, och det var
hufvudsakligast sedan åldern icke tillät honom annan sysselsättning,
han skref sina anspråkslösa och enfaldiga verser. Hvarje
sångare sjunger efter sin näbb, och så gjorde äfven Dalius,
ocb att de funnos, som med välbehag lyssnade till hans
[1] I de palmschöldska samlingarna, der jag funnit dessa verser,
hafva de följande öfverskrift: “Extract af öfverstelieutenanten Dalij
skrift anno 1675, hvaruppå han erhöll af kgl. may:t ett “lijffztijdz
beneficium“; men såväl titeln af öfverstelöjtnant, som uppgiften om
årtalet äro oriktiga. Dalius hann ingen högre grad än kaptens, och
efter hans egen uppgift var det “sedan h. kongl. maj:t af Skåne
hemkom“, då han uppvaktade med sin böneskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:10:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svsf/9/0012.html
