Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
stämning i »Nya dikter». Döden stod inte längre så
hotande innanför tröskeln, hans skugga avtecknades
redan borta vid grinden (den märks ännu i »Den enda
trogna» och »Varsel»), och det poetiska anslaget klang
friare och flertonigare. Den glödande prakten lämnade
rum för en lättare elegans, och man märkte i en sådan
skalkaktig och tvivlande dikt som »En saga», att
rokokons amoriner också svävat i skaldens bibliotek.
Naturligtvis låg svårmodet på lur efter ett sinne, som
så nyss hört det till, och Levertin kunde med samma
bittra och likväl undergivna tonfall som förr sjunga
variationen på det gamla ord om fåfänglighet — för-
gänglighet, som väl aldrig strukits ur hans ordbok:
Så låt oss då sitta och lyssna lugnt
på det enda evighetssvurna,
på mörkrets böljslag brusande tungt
ur nattens lutade urna.
Jag letat qvinta essentia,
jag grubblat på tingens scientia,
tills jag mist både håg och essentia.
Men han diktar sig nu in i Odyssevs öde, och ser
inte bara det fjärran Elysiums gula synrand framför
sig, utan målet är Ithaka, hjärtats hem. Han har inte
längre bara det förflutnas ram kring kärleksdikten,
utan sjunger även om nuet, ehuru ännu vemodet
härskar, kanske därför att de älskande äro
nutidsbarn,
i vilkas kärleksväv man alltid spårar
bland guldtråd smärtans dunkelröda garn.
Men den av mjuk prosa och ännu mjukare vers
sammanfogade »Drömd idyll» — dess melodiska lilla
dikt »Min älskade, en dag har gått» är väl jämte »I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
