Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XX
att ega henne till skärskådning; endast om innehållet kan
man utlåta sig, och blott språket kan här komma i fråga.
Skulle man sluta af de i Gottl. L. använda, eljest i Svensk
fornskrift allenast undantagsvis förekommande tveljuden, så
hade man här att föreställa sig en högre ålder, än i all
annan Svensk bokskrift, som öfvergått till våra dagar.
Men på denna grund kan ej byggas, enär run-inskrifter, li-
ka!edes med tveljud, finnas med angifvet år från 15:de
seklet, och — hvad mer är — många dialekter i vår
tid bibehållit samma fornminne; hvilket särskildt gäller
Gottländskan , som dessutom med Gottlands Lagen eger
mycken öfverensstämmelse just i denna punkt. För öfrigt
märkes i Gottl. L. och Gottl. Hist. 4:o vanligen e, der de
äldsta Svenska handskrifter gemenligen hafva ce, motsvaran-
de både Isl. e och ce; emellanåt står i Gottl. L. e för a.
2:o ofta u för o, och i allmänhet öfvergångs-ljudet y för ö,
Isl. &, t. ex. byta (böta), fyra (föra). 3:o au är lika med
runstenarnes och det Isl.; men iau står för Forn-Sv. iv,
Isl. iv, id, t. ex. diaupt, biaupa. 4:0 ai för e, Isl. ei,
t. ex. daila, maira. d:0o oy för ö, Isl. ey, t. ex. oyra,
hoy. 6:0 ofta ch för k, t. ex. kirchia, mnycchir (rycker),
schiel, schipta, schiautr. 7:00 v utgånget framför r i böj-
ningar af vreka, vräka; stundom sk utgånget ur skal, sku-
lu (jfr. i denna afhandling s. 452, 274”). 8:0 någon gång
böjningar af pronomen or för var (vår), liksom i gammal
Isländska, och ännu -i Gottländska och Dalska dialekterna.
9:0 ändelse-vokalen oftast utelemnad framför r, t. ex. fripr,
custr, verbr, gangr, vipr, såsom i Isl. 40:0 de ovanliga
formerna et (att), han (hon), hagga (hugga), datt (dödt) o.
8. v. Dessa egenheter, äfven om de icke ännu till större
delen fortlefde, som dock är förhållandet, äro icke af den
beskaffenhet, att de i och för sig vittna om någon ovan-
lig ålder. Ej heller intygas den af de i allmänhet väl be-
varade konsonanterna i ändelser; eftersom en så hård mun-
art, som den Gottländska, mindre än andra kunnat röja
fallenhet att afnöta dessa forntecken. - En erfarenhet,
"e[Elfdalingen (i Dalarne) säger än i dag ig al (jag skall), wir ulum, ir
ulir, der eller dem ula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
