Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 I BOKEN. — VERBALBÖJNINGEN FORDOMDAGS.
nått, natt; men nått är hvarken enligt med det Forn-
Svenska nat (natt) eller Mös. Göt. nahts. En annan Isländsk
inskrift, 1653, har sofnud, hvilket, vare sig att det kommer
af safna (samla) eller sofna (somna), har den Isl. formen för
fem. af part. preter. enligt 4 konjug. -w6, Svenska -apP.
Norska runan, 2232, har mep aulu, hvilket, i fall dermed
åsyftas mep aullu eller öllu, är Isl., men strider emot Svenska
grammatikens mep allu. Man kan, med anledning häraf, fråga :
är den här framträdande åtskilnad, mellan de Norsk-Isländska
och de Svenska formerna, uråldrig? En mycket gammal hand-
skrift af Gulap. L. har på ett ställe nottum, på ett annat nattom
(jfr. Norges Love II. 496 och 500). Skall nattom’ föreställa
nåttom eller nattom? De äldsta Norska skrifter hafva o eller a
framför u eller o uti påföljande stafvelse; de äldsta Isländska,
särskildt Homil., hafva här av (hopskrifvet), eller o, med eller
utan undersatt tecken. Hvilketdera är här äldst, a, av, o?
Skulle den »Oldnorska» grammatikens regler anses »strängast
vidmagthållna» i Runorna, och det ojemförligen öfverlägsna an-
talet af Svenska run-inskrifter få gifva utslaget, så skulle a
vara äldst, och de öfriga formerna förklaras såsom yngre dia-
lekt-skilnader; helst Norskan hela tiden vacklat uti tillämpnin-
gen af öfvergångs-ljudet från a, framför u eller o; hvaremot
Svenska bokspråket i denna del varit fullkomligen konseqvent,
och dertill sammanträffat ej mindre med runspråket, än med
Mös. Göt. Huru än dessa spörsmål besvaras, kan icke frågan
om det Norsk-Isländska idiomets ålder bero af denna enskild-
het. Öfvergångs-ljudet i pres. sing. indik. och impf. konjunkt.
af starka verb, ingenstädes i Svenskan att träffa, fins öfverallt
redan i Homil., t. ex. tekr (tager) bypr (bjuder), bere (bure),
yrpe (vorde); likaså hever (har), hefPe (hade) o.s.v. Samma-
ledes i Forn-Norskan, som med äldsta Isländskan öfverens-
stämmer i mycket annat, t. ex. benägenheten att utbyta u
mot o; ännu oftare i mot e, uti part. pres. -ande (för -andi),
adjektif-bildningen -legr (för -likr), och hvarjehanda ändelser (såsom
manne, dome, hafpe, lokenn m. fl.); till och med i ordstam-
men (t. ex. gefa för gifa, nema för nima). I allt detta kunna
emellertid Isländskan och Norskan synas yngre; att döma af
Svenskans sammanstämning med Mös. Göt. så väl hvad angår
det saknade öfvergångs-ljudet, som det åt i och u gifna före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
