Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BOKEN. — VERBALBÖJNINGEN FORDOMDAGS. 17
de äldsta Norsk-lIsländska skrift-lemningar befinnas vara (An-
naler s. 277).
Utan att vilja på något vis deltaga i meningsstriden an-
gående betydelsen af »Norrcena» och »Danska» tungan, tillåta
vi oss några anmärkningar i det här vidrörda ämne, blott så
vidt det har afseende på Svenska fornspråkets ställning till Is-
ländskan och Forn-Norskan.
Det har sina stora svårigheter, att utgå från Run-in-
skrifterna, såsom grund för den Nordiska grammatiken. Utom
det att de innefatta blott ett mindre antal ord och former,
äro de så bristfälliga i ljudbeteckning, ofta så fragmentariska
och i allmänhet så svårtydda, att slutsatserna blifva i många
fall osäkra. Så oordnade de ännu befinna sig, och så föga
undersökta de äro, i fråga om ålder och den rätta lydelsen,
skola de, äfven under förutsättning af en alltid rigtig läsning
och afteckning, länge blifva föremål för olika uppfattning. I
de punkter, der de inbördes öfverensstämma, kunna de likväl
ega vitsord; och så jemväl, der de stämma antingen med
gamla handskrifter, eller gamla allmoge-språk, eller främmande
fornspråk. Men äfven här uppstår bryderi vid satsens till-
lämpning. Runskriften håller icke jemna steg med bokskriften,
och uppenbarar sig öfverhufvud i ett mera fornartadt skick;
der hon, hvad åldern angår, kan med säkerhet kontrolleras,
neml. i sådana inskrifter, hvarest årtalet är utsatt. Hon har
t. ex. tveljud, dem bokskriften länge sedan öfvergifvit, ja långt
förut icke egt. Runorna komma härigenom i bredd med vissa
dialekter, der tveljud än i dag förekomma; men de förlora :i
samma mån sin bevisande kraft, i och för sig sjelfva; der
icke en högre ålder kan tydligare framträda, hvilket är ganska
sällan. Runspråket är visserligen, i massa öfverskådadt, huf-
vudsakligen detsamma i det landfasta Skandinavien och på
öarna, med inbegrepp af Island; men i enskildheter märkas
afvikelser. Den Norska inskriften, Run.-Urk. 1463, o Tanmarku,
är ense med den Svenska 709 m. fl, a Tanmarku; men
icke med det Isländska 4 Danmörku, hvilket deremot
stämmer ’ med det i en Dansk runteckning synliga, 1537,
Tanmaurk (= ’Danmörk). På Island fins en runskrift, 1850,
med nottum, dat. pl. af Isl. ndtt (t. ex. Homil. 38: 2), stundom
Sv. Spr. Lagar. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
