- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
71

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

II BOKEN. — II KONJUGATIONEN. 71

Så långt man kan spana tillbaka, hafva de under denna
kategori hänförda verb oaflåtligen tillhört 2 konjug.; med un-
dantag måhända af skönja (se sid. 58), samt vilja (se anomala
i denna Boks sista kap.). Om förhållandet med svedja är man
ej säker. Egenheterna, vid böjningen af dessa verb, blifva
närmare betraktade längre fram i närvarande kap.

Deponentia af 2 konjugationens 4 klass äro: ledas, idas,
rädas, blygas, styggas, töras, (trifvas), yfvas, höfvas, skämmas,
minnas, kännas, vidkännas, nännas, skiljas, dväljas, följas
(åt), sämjas, vämjas, trängas, djerfvas, hågfällas, ondgöras.
Det ofullständiga wvärdes (Isl. wirdiz) i sing., värdens i pl,
förekommer vanligen såsom presens konjunokt. eller imperat.,
sällan såsom pres. eller impf. indik. Idas och rädas afvika
ofta i supin., nemligen hvad angår skriftspråket, som har idits,
rädits; hvaremot hvardags-talet brukar its (d. v. s. idts), men
föga använder någon form af rädas; Bonavent. har s. 36 retz.
Supin. trifvits är lemning efter den starka formen.

Uti de till 2 konjugationens 4 klass räknade verb, som
hafva känne-bokstafven d efter n, utgår tempus-tecknet d, eller,
som är detsamma, sammansmälter med stammens d. <Derföre
sända, sände, sänd; tända, tände, tänd, o.s.v. Supin. kom-
mer härigenom att sammanfalla med det oböjda (= obestämda
sing.) neutr. af part. preter.; med hvilket det ock i grunden är
ett; i båda har man sändt, tändt. Dessa fall afräknade, bi-
behålles det temporala d, äfven der det sammanträffar med d
efter vokal i stammen, t. ex. föda, födde, född; leda, ledde,
ledd. Också här identifieras supin. med det oböjda neutr. af
part. preter.; i båda har man födt, ledt.

I vårdad skrift är allmänt iakttaget, att der stammen
har mm eller nn, upphörer konsonant-fördubblingen framför
tempus-märket. Man skrifver: stämma, stämde, stämd, stämt;
känna, kände, känd, känt. I hänseende till andra känne-bokstäfver
är bruket mindre ense med sig sjelf, synnerligast i fråga om UI.
Onödig bokstafs-fördubbling är utan tvifvel en olägenhet för
handen och ett obehag för ögat. Hon är ett uttryck af detta
tydlighetsbegär, som i många rigtningar gjort sig gällande, sedan
den lifliga känslan af språkets inre verksamhet förkolnat. Lyck-
ligt vore, om man, i förevarande punkt, kunde återföra skrif-
ningen till enlighet med fornspråket, der i allmänhet konso-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free