Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II BOKEN. — II KONJUGATIONEN. 87
språklärde skrefvo i allmänhet skilde, skild, lika med de gamle;
så äfven den Gustavianska vitterhets-skolan. Uti våra dagar
har icke dess mindre j/, under eget namn, oförtäckt åter fram-
trädt, med mera uteslutande anspråk. Icke få furfattare har
det vunnit; hos mången förmärkes en strängt genomförd skrif-
ning: skiljde, skiljd, skiljdt, skiljt: synbarligen af grundsats.
Men då, såsom här frammanför är ådagalagdt, j mellan stam-
men och tempus-tecknet, utan förmedling afett afledt a (såsom
i 4 konjug.), ej är, enligt språkets gamla lagar, i allmänhet
tillåtligt,” måste dess inrymmande bero af de nya förhållan-
den, som inom språkets område inträdt. Och dessa ligga väl
antingen i uttalet, eller i begreppet om större språkrigtighet,
eller i båda. Hvad är det annat, som kunnat alstra ett
höljde, värjde och deras jemlikar? Men man uttalar icke
skiljde, skiljd 0. 8. v., och kan det icke utan ansträngning:
större än i höljde, emedan i: har ett tunnare och spetsigare
ljud, än ö (jfr. ville). Att gå uttalet i förväg, dertill är ingen
anledning, om det vidare befinnes, att den åsyftade rigtigheten
är i sjelfva verket en origtighet. En fortsatt teckning af
skiljde skall måhända en gång framtvinga ett motsvarande uttal,
hvarigenom i skilja, liksom förut i hölja m. fl., en ursprung-
lig aflednings-vokal slutligen, såsom konsonant, skulle hänga
sig fast vid stammen. Men dermed är ingen tjenad; minst den,
som i språket önskar ett intelligent lif, i stället för död mekanism,
den man inlärer sig utan känsla af det helas sammanhang.
Så länge man talar: skilde etc., bör man äfven skrifva så:”
och det med samma skäl och på samma grund, som valde,
sålde, dolde 0. s. v.; för att ej anföra ville, som, lika med
skilde, har infinitivens vokal oförändrad. Befogenheten, att yrka
härpå, kan icke heller dymedelst undanrödjas, att häfd säges
hafva åkommit; ty bruket, att inskjuta 7, är hvarken gammalt
eller allmänt.
” Visst förefinnes, uti gammal Isl., någon gång det afledda i (icke j) uti
part. preter. af hit hörande verb; men i Forn-Svenskan gifvas dertill
blott få och osäkra spår (se derom i tredje Boken). Impf. saknar, jem-
väl uti Isl., all sådan aflednings-bokstaf, hvilken, såsom genomgående hela
verbet, väl kan förutsättas, men icke faller inom historiens .synkrets.
”" I enlighet härmed äfven skilnad, urskilning, skilsmessa, åtskils (adv.);
men skiljaktig, skiljemynt, skiljetecken, emedan vokal följer på Jj.
Deremot kan vara skäl, att skrifva försäljning, alldenstund j bär verk-
ligen uttalas; fordom troligtvis icke så (jfr. t. ex. Sjölagen Red. B. &
sälning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
