Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UU BOKEN. — III KONJUGATIONEN. 1237
hållande. Isl. presens dey” tyckes hänvisa på ett förut tillva-
rande dau (jfr. Iares dialektiska dauga); emedan ey är öf-
vergångsljud från aw. Också yttrar Grimm, att det Isl. dey
är till formen det Mös. Göt. dauja, men med betydelsen af
det Mös. Göt. diva (I, uppl. 3, s: 479). I enlighet härmed
blir, af Munce och UncGer, det Isl. »deyja» ansedt för »egentl.
davja» (Norr. Gram. s. 26). Detta har ock mycken sanno-
likhet; under förutsättning nemligen, å ena sidan, att det g
är oorganiskt, som visar sig i de någon gång synliga Isl.
dög, dögum, degi, i vårt dog, det dialektiska dauga och i
Bjärk. R:s döghe; å andra sidan, att dey, dé icke mvwj-
ligtvis kunna föreställa det Mös. Göt. diva, dau (mortuus
est), så att dey i sjelfva verket vore div, och då vore dau
(jfr. Isl. flaug och flé, flög, af flituga). Munca och Unger an-
taga för öfrigt, icke blott att Isl. dåinn står för davinn,
men äfven att davér »egentligen är ett svagt danadt part.
preter., med bortfallen participial-ändelses vokal och bibe-
hållen ursprunglig vokal au»; således »egentl. daui’&r» (Norr.
Gram. s. 25). Antagandet i afseende på ddåinn ligger, un-
der förutsättningen af ett regelbundet davja, icke aflägset,
och får understöd från det Isl. uttalet af 4, äfvensom från
det Norr-Bottniska participet. ” Frågan åter om dawvör är
oberoende af den föregående. Dawör, i egenskap af adjek-
tif, eger jemförlighet med subst. dauö (i Forn-Svenskan
döpi, döper), Mös. Göt. daupus (död, mors), och betraktas
som adj. af Rask (Anvisn. s. 458) och af Grimm, hvilken
sistnämnde så uppfattar äfven Mös. Göt. daups (mortuus; se
Gram. II. 238, 239). I fall uttalet, som ofta gifver mera
ledning än den skriftliga teckningen, vid detta tillfälle har
något vitsord, så är det till förmån för ett adjektift ur-
sprung; ty man både talar och skrifver död (mortuus), icke
Sn
" Gotti. L:s doyr kan här mindre tagas i beräkning; dels emedan det i
samma Lag framträdande oy, i allmänhet motsvarande Isl. ey, någon gång
motsvarar Isl. au (t. ex. 26: 5 soypr, Isl. saugr); dels emedan i Gottl.
L. lika litet, som i annan Svensk skrift, öfvergångsljud fins i presens af
starka verb. Ån mindre upplysning lemnar det vanliga Svenska dör,
eftersom vårt ö föreställer både au och ey uti Isl. Jfr. dock strö.
” Griun anser Isl. dé motsvara Mös. Göt. dau, och att dermed det Isl.
verbet öfvergått till en annan följd af vexel-ljud; d. v. s. att Isl. dey
står i st. f. Mös. Göt. diva, Is. dåinn för Mös. Göt. divans (Gram. I,
uppl. 3, s. 467).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
