Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 II BOKEN, — IV KONSUGATIONEN.
från anspråket på en fornböjning, likställig med den ofvan
- anförda. Af det hos oss ännu brukliga, från början troli-
- gen intransitiva svinga, i allmänhet böjdt efter 4 konjug., har
man i talspråket, om än mera dialektiskt, ett svang, svungen.
Vid sidan häraf står det vanliga svänga (hos Spraet svängia)
efter 2 konjug., hvilket, såsom det kan förmodas, i sitt upp-
hof haft blott transitif bemärkelse, och då förhållit sig till
svinga, som spränga till springa. Jemväl eger man subst.
+ svang (t. ex. vara eller komma i svang, i svängen, i bruk),
dial. sving (svängning), svingel (svängning, krökning); hvilka,
i likhet med det Isl. sving! (vacklande), icke kunna omedel-
bart bärledas från ett svinga af 4 konjug.
pvinga; F. Hög-T. duinkan, duinku, duanc, duunkumes, duun-
kaner. Isl. Pvinga går deremot efter 4 konjug., såsom
från början varit fallet jemväl med Dan. thwinge (se Pr-
TERSEN I. 467). De gamla hdskr., som innehålla landskaps-
:- lagarne och dit hörande anteckningar, upptaga ej detta
verb; med undantag af Gottl. Hist. 3: 9, der det läses so
at engin Puang Paim. På samma ställe förekommer subst.
Puang (tvång). 1 Kg. Styr. 4: 27 ses infin. tuinga. I
andra skrifter, såsom Bonavent., Ansgar., Hert. Fredr., St.
Rimkr., Patr. S., Wadst. Kl. R. heter det thwingar, thwin-
gadhe, thwingat, hvilken böjning är den vanliga i Gust. Is
Bibel o. 8. v. Flere gamla allmoge-språk sakna helt och
hållet, eller till en del, den starka flexionen; hvartill kom-
mer, att i det allmänna språket tvinga (jfr. klinga) nu har,
äfven i tal, presens tvingar, imper. tvinga, och detta orubb-
ligt. För antagandet af en stark böjnings uråldrighet, i det
Svenska verbet, får man då lägga uteslutande vigt på den
Gottländska handskriften, som dock ej kan alldeles frikän-
nas från Tyskt inflytande, om ock på färre ställen.
springa; F. Ned. Sax. springan (stillare); A. Sax. springan
(salire); Isl. springa (salire, rumpi), spring, sprang (sprang,
hoppade), sprakk (sprack), sprungum, spryngvilsprunge,hop-
pade), spryngi (sprucke), springinn; dock tillhöra sprang,
och spryngv: blott äldre språket (jfr. Rask, Anvisn.s. 286);
Rolfs S., Fragm. Isl. s. 20 spryngi (sprucke). I de äldste
Svenske codices synes ej detta verb till; men den starka
formens höga ålder kan ändå, af många skäl, ej sättäs i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
