- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
201

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

II BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 204

uttryckligen skiljer mellan »välfer, valf, volvor», och
»välfer —-de, volvo» (s. 432); utan att för öfrigt yttra sig,
eller bilägga exempel; men troligen ej utan föranledande af
gammal skrift eller talspråket på hans tid, åtminstone på
hans ort. Man kunde ändå tveka, att härpå lägga vigt,
vore ej händelsen den, att hans valf, d. v. s. hvalf, for-
melt sammanträffade med subst. hvalf, hvilket är oss beva-
radt allt ifrån runornas tid; t. ex. Run-Urk. 4738 gerpi
pita hvalf; ATA2 litu kiera stain hvalf. Björn Hatpor-
SEN har visserligen blott subst. hvolf; men att detta före-
ställer hvålf, och endast betecknar det genom påföljande If
grumlade vokal-ljudet i Isl., ser man af Alexanders Saga,
hvilken s. 89 och 446 har hvalf. Dessa data kunna ej
annat än befästa Grimms gissade Mös. Göt. hvilban, hvalf,
hvulbun (II. 58), hvilken formel, framkallad af några Forn-
Tyska ord och Isl. hvolf, icke hos Grimm understödes af
något rent hvalf, hvarpå dock allt hvilar.

skielva; Isl. skiålfa, skelf, skalf, skulfom, skylfa, skolfenn.
Cod. Bur. s. 16 skuluo, Bonavent. s. 166 skolwo. Af den
starka formen är egentligen blott impf. skalf i fortfarande
bruk, ehuru icke så vanligt som det dermed fullt öfverens-
stämmande subst. Någon infin., af rätt gammalt datum,
är icke att finna: ”men efter all liklighet har han från
början hetat skilva; sedan kanske skialva, att döma af
Is). och af Dalska stjåva, d. v. s. skiålva.

simma; F. Hög.-T. suimman, suimmu, suam, suummumes,
suummaner. I Gloss. till Edda Sem. angifves Is). svima,
svam; hos Björn HALDORSEN Svema, svem, svam, svamid;
i Homil. 40: 4 löses at svimma; hann svimr; i Till. vid
Alex. S. s. 4167 at svima; pPeir höfdu svimat;i olika hand-
skrifter af Kongespeilet är presens svimr, svimar, sveimar,
svimir , svimur (jfr. Norska uppl. s. 28, Sorö uppl. s. 446);
Danskan eger till svömme ett föråldradt impf. svam (se
Morsece, Ordbog). Det äldsta exempel ur Svenskan lem-
nar Kg. Styr., der man finner II. 54 summo, liksom i St.
Rimkr. 25: 4 sommo. Ännu säger man med fördel sam,
summo, summit; men pres. indik. hemtas vanligen ur den
allt mera öfverhand tagande 4 konjug., hvaremot imperat.
är ofta sim! Hos oss har svimma, efter 4 konjug., bety-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free