Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
If BOKEN. — IV KONJUGATIONEN. 259
fattar dessa, uti de enskilda orden, blott i egenskap af ljud
(»bloss phonetisch»), utan förmedling af ett verb, så undgår
oss den hemlighetsfulla förmälningen af former och begrepp
(I, uppl. 3, s. 560"); och han visar, med exempel ur San-
skrit, Grekiska och Latin, huru äfven i dessa språk vexel-
ljudet, om än ofta på ett från de Germaniska skiljaktigt sätt,
framträder i verbet, t. ex. otEMw, fortalxu; rlEnT, XExAo-
qa, xkännv; Aelnw, kEkorra, Elinov; Capw, incipio; tan-
go, tetigi; pello, pepuli o. s.v.(s. 569—574""). Vid första be-
traktelsen ville man kanske icke gerna föreställa sig, att ver-
ben, såsom i sig sjelfva mera abstrakta, kunna vara ordbild-
ningens hufvudsaklige grundval; fastmer torde mången ana en
sådan i substantivet, såsom från början oftast betecknande nå-
gonting konkret. Men efter närmare pröfning erfares lätt,
att subst. endast vid jemförelsevis färre tillfällen kan utgöra bild—
nings-ämnet. Sjelfva urämnet, liksom den ursprungligt alstrande
kraften, är för oss visserligen i språket en lika stor hemlighet, som i
hela den yttre och inre naturen; men någonting mer allmänt
förmedlande, än de starka verben, der vexel-ljuden liksom få
hela sin inkarnation, och från ljud öfvergå till begrepp, lä-
rer, på språkforskningens närvarande ståndpunkt, icke vara
att finna; och ju mer man intränger i de enskilda ordens hi-
storia, ju mer man följer deras successiva utvecklingar och
öfvergångar, både i betydelser och former, dess mer skall
man i de starka verben träffa en fast punkt, ett säkert ögon-
märke. Derföre äro också dessa verb så vigtiga för ljudläran,
för ordbildningen, för ordböjningen, inom och till en del äf-
ven utom verbets eget område.
På det åt verbet enkom inrymda fält uppträda de star-
ka verben i en afgjordt öfverlägsen ställning till de svaga.
Bland det mest anmärkningsvärda är det förhållande af här-
ledning, hvaruti åtskilliga svaga verb efter 2 konjug. befinna
sig, i hänseende till de starka; sålunda nemligen, att ett tran-
sitift verb blifvit, vanligen medelst öfvergångs-ljud, bildadt af ett
intransitift; oftast utan all annan modifikation af betydelsen, än
den, som ligger i förvandlingen från intransit. till transit.
” Sedermera är den inskränkning gjord, att man af vexelljuden i en del
nomen icke alltid kan sluta till beståndet af en verklig verbal-form
(Gesch. II. 861).
"> Jfr. Gesch. II. 8ö4—864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
