Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III BOKEN. — PRES. INDIKAT. 307
ANDRA KAP.
Indikativen.
Angående Presens Indik. är följande att iakttaga:
1:o Uti pres. indik. sing. varseblifves genast en skiljaktighet
mellan de Skandiska språken. Isl. och F. Norskan hafva i
4 sing., af starka verb och de svaga ur 3 klassen, ingen
ändelse (ek gef, tel o. s. v.); af 2 klassens verb —-a, -e
eller -£ (ek kalla, brenne, brenni); först i 2 och 3 pers.
ett tillsatt -r” (pu, hann gefr, kallar, brenner); de fall af-
räknade, då detta r assimileras med stammens slut-kon-
sonant, eller kan alldeles utgå, hvarom mera här nedanför.
I Svenskan åter, den gamla som nya (äfven i Danskan), är
det regel, att hafva alla personer af pres. indik. sing. lika;
ändelse må förefinnas eller icke. Svenska fornspråket har
antingen i alla personer -&r, -ar, -er, -tr, -r; eller intet af
dessa tecken, utan roten blott och bar; men detta senare
allenast a) i de starka verben med slutande Il, n, r eller
s (jfr. s. 247). ob) i de svaga af 3 klassen, med samma
slut-konsonanter, bland hvilka dock s ej framträder (se s.
89—91; om gör, bör se s. 95—99). <c) i de anomala
vill, Pol, spar (se s. 279, 284, 285; rörande an, kan,
Parf eller borf, Por, skal, mun, ma, a, vet se s. 265—
278). Dalskan, som gemenligen har de starka verbens
pres. sing. fritt från ändelse, gör intet anseende till perso-
nen. Att icke dess mindre i uräldsta tider en skilnad egt
rum mellan 4 pers. och de öfriga, har man rättighet att
sluta af vissa företeelser, om hvilka strax skall vidare
handlas. — Hvad flexions-vokalen beträffar, är han visser-
ligen vacklande; dock i den rigtning, som för mönster-
verben (s. 33—35) angifvits. Vi kunna här förbigå de
svaga verben af 4 kl. (4 konjug.), der väl uti vissa hand-
skrifter -cer ofta vexlar med -ar (jfr. VGL. R. B. 5 kaller
och kallar), men det senare (jfr. s. 42) kan anses för åsyf-
” Undantagsvis kan hos de gamle ett -r uppträda äfven i 4 pers., 1. ex.
Homil. 51: 2 ec bybr (men två rader ofvanför ec byb): Ol Hel. S. s.
6 venter ec; ec kemr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
