Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 III BOKEN. — PRES. KONJUNKT.
sitt närmaste område; eller till äfventyrs i allmänna språ-
ket för en tid utgått, och sedan, i förmåga af det innebo-
ende skaplynnet eller yttre inflytelser, åter inträdt i sin
gamla ställning. Ett tredje alternatif kan svårligen gifvas,
att neml. äldre VGL. sjelf skulle föreställa allenast en dia-
lekt; emedan, såsom förr är i denna afhandling antydt, nu
för hand varande codices af Göta-lagarne synbarligen äro
uttryck af tidens allmänna bokspråk (se s. 478, jemförd
med noten 8. 49); icke, såsom Gott. L., af ställets mun-
art. Icke heller bör afskriften af en lagbok — den kodi-
fierade affattningen af urgamla rätts-satser — hafva varit
utsatt för den godtyckliga behandling i språk och gramma-
tik, som skrifter af annat innehåll: den kan väl uppen-
bara okunnighet, vårdslöshet eller någon särskild skrifsed hos
kopisten, men icke gerna bära någon högre stämpel af hans
personlighet; hvad man också ej i andra delar förspörjer uti
förevarande membran af äldre VGL., hvilken, ehuru med
en vacklande rättskrifning och enskilda skrif-fel, förråder en
betydlig ålder, och eger gamla ord och grammatiska for-
mer, som saknas i de öfriga lagarne. Men äfven den möj-
lighet, som kan innehållas i de 2:ne först nämnda vexel-
fallen, har att bryta sig mot åtskilliga betänkligheter. Det
är icke alltför troligt, att en slut-konsonant, som redan i
långt äldre Isl. och Norska handskrifter ända till sista skym-
ten försvunnit, och som ej i någon enda Svensk skrift va-
rit synlig i indik., skulle någonstädes i våra bygder hafva,
vid hörjan af 44:de århundradet och en tid sedermera, uti
konjunkt. förmått qvarbålla sig från en tidpunkt före sago-
åldern, utan att ändå mer än flygtigt och osäkert fästa sig
i riks-språket, icke alls i folkspråket; och detta alldeles i
motsats till de Germaniska språkens allmänna utveckling, enligt
hvilken, såsom Grimm anmärker, konjunkt. och impf. indik. för-
lorat flexions-konsonauter, för presens indik. oumbärliga (Gran,
Gram. I, uppl. 2, s. 1045”); och likaledes i gensägelse
" Detta visar sig tydligen äfven i Svenskan, der pres. indik. sing. i van-
liga fall alltid haft slut-konsonant (r), men sing. af hela konjunkt. ingen
(jfr. böjningsmönstren). Man må härmed sammanhålla Lat. och Grek..
der Nexions-konsonanten är ej mindre väl bevarad i den vilkorliga än i
den bestämda modus; ja Lat. har amem, doceam, legam , audiam; men
endast amo, docen, lego, audio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>