Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HE BOKEN. — PRES. KONJUNET. 3öl
korliga försatsen (med indik.), och i den påbjudande efter-
satsen, t. ex. 8 pr. drepr pu mann a Faim (den) fripi
Pa byt (böt) friar marcer; sargar pu mann byt tolf oyra
(ören); der byt är afgjord imperat., så väl till form som in-
nehåll. Man gick blott ett steg längre, då man i eftersat-
sen förlänade äfven 3 pl. 2:a personens imperatif-form, t.
ex. Gottl. L. 20: 42 varpa synir flairin (flere) — — pa
warin allir iem ner at lutum (lika nära till arf); 13 pr. en
(om) ai iru Pair til Pa flyin mifp hanwm nestu nifiar (Dä-
ste slägtingar). Jemväl utom Gottl. L. är 2 sing. af im-
perat. icke alldeles okänd i lagstil (se vidare under Imperat.);
och detta uttryckssätt låter förklara sig af de gamla lagar-
nes ursprungligen poetiska affattning, som man lätt anar af
den ej sällan förekommande alliterationen, samt en mängd
här och der strödda djerft poetiska uttryck och framställ-
ningar. Att ikläda sjelfva lagbudet egenskapen af omedel-
bar befallning, d. v. s. gifva det imperatif form, var att göra
det samma blott mera lifligt och gripande.” — Om denna
bevisning godkännes, må väl ingenting sällsamt finnas der-
uti, att en för den qvasi-imperativa eller jussiva optativen
allt mer använd form gifvit anledning till en likartad för
den vanliga konjunkt.; hvilket endast skulle bekräfta Grimms
gjorda iakttagelse, att i de Forn-Tyska språken den för op-
tativen och konjunktiven gemensamma formen ursprungligen
varit optatif (Gram. IV. 84). Är åter det plurala -n i 3
pers. hemtadt ur imperat., och således, med qvarhållande
af den något imperativa betydelsen, ej fullt tjenligt för den
vanliga hypothetiska konjunktiven, så erhåller man ett gil-
tigt skäl, hvarföre detta —n snart blef biltogt allestädes utom
lagspråket. Men skulle också det ifrågavarande —n ej kunna
på detta sätt mera rationelt tydas till sin uppkomst, bör
dess härstamning ur 2 pl. ändå icke lemnas ur sigte. En
öfverflyttoing ur 2 till 3 pl, helt mekaniskt tillvägabragt
af vanan och bruket, vore här ej det minsta vidunderligare,
än uti F. Ned. Sax. och Ang. Sax. pres. indik. 2 plura-
” Att rent af taga” det ifrågavarande -n för qvarlefva efter det Mös. Göt.
-ndau, hvilket i senare tider blifvit betraktadt som form för 3 pl. af en
från pres. konjunkt. fristående imperat. (se derom under 3 sing. och pl.
af Imperat.), vore än mer vågadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
