- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
361

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1ll BOKEN. — IMPF. KONJUNET. 361

nornas buk jemte biuk), så skulle det rättfärdiga Grimms
betänklighet i afseende på öfvergångs-ljud för bis och lik-
artade verb, dem han ställer i en reduplicerande klass (jfr.
Gram. I, uppl. 2, s. 943, 9417). Forn-Svenska boksprå-
ket har (jfr. s. 164) hiolle, fiollis (det senare afhandlas sär-
skildt vid artikeln om Pass.); men vårt starka impf. kon-
junkt. har alltid samma vokal som pl. af impf. indik., hvil-
ket just utgör en af de hufvudsakliga olikheterna i Sven-
skan och Danskan (se Petersen, Dan. Spr. Hist. I. 400),
jemförda med Isl. och Forn-Norskan. Exempel derpå äro i
andra Boken till öfverflöd lemnade, under de särskilda starka
verben, såsom gave, laghi, voghe, quami, bare, skare, lase,
sati (sutte), ate, saghe, stope, doe, slunge, gulde, hulpe,
sluppe, wrPpe, lughi, flughe, skutis. Då man har denna
myckenhet af noggranna former framför sig, bör ingen blifva
förvillad deraf, att han någon gång möter ett & för a, ett
ö för o (t. ex. veri, hörbe) eller dylikt; ty sådant händer
lika väl i indik.” Fast hellre väcker det förundran, att i
de handskrifter, der rättskrifningen är mer än i andra sväf-
vande, ändock ytterst sällan impf. konjunkt. blifvit offer för
denna ofullkomlighet. De svaga verbens impf. konjunkt.
sing., äfvensom 2 pl., är i alla Svenska skrifter helt och
hållet sammanfallande med indik., och impf. kan endast af
ordaförståndet bedömas till sin modalitet, såsom på följande
ställe i Upl. L. Conf. få bupum (bjödo, befalde) wir herre
byrghi (Birger) laghmanni sum fyrre j Pessu brewe ha-
wer werit nempder at han laghpi win a (att han skulle
vinlägga sig). I 4 och 3 pl deremot kan konjunkt. stun-
dom skiljas från indik. i de handskrifter, som i dessa per-
soner mer eller mindre allmänt upptaga -n, hvilket aldrig
i indik. låter se sig. Det medförde således, ehvad om dess
upphof må sägas, en verklig fördel; och utan detta förhål-
lande hade väl detta skiljemärkes antagande (i fall det är
nyare) eller bevarande (i fall det är urgammalt) kommit i
fråga. — Afhandlandet. af öfvergångs-ljudet i det Svenska
impf. konjunkt. lider en inskränkning derigenom, att de all-

” Gregor. bar 8. 269 tha the slyngo sik kring om min been; men slyngo
står ögonskenligen för slungo, i indik. Hvarken meningen eller det slu-
tande o förliker sig med konjunkt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free