Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385 II BOKEN. — INFINIT.
Norskan.” Deremot har a intill våra dagar fortfarande up
pehållit sig uti Isl. och Färöiskan (t. ex. Fer. S. s. 57 at
bera, 64 at vera; han kundi koma); jemväl i de sydvest–
liga delarne af Norge (se Aasen, Nor. Folk. Gram. s. 166;
jfr., i afseende på flallipgdalska munarten, Samlinger IV.
615, 616). Ur Svenskan har det aldrig varit helt och
hållet utträngdt, fastän mot Kalmar Unionens slut och un—
der Gustaf Wasas första regerings-år skriftspråket, särdeles
statsspråket, i detta som annat närmade sig den Danska
förebilden, och folkspråket i några landskap har -ä eller -e
för —a. Förbigås bör emedlertid icke, att flere af våra
äldsta språk-monument här ofta ega —ce (sällan —e). I
membranen till äldre VGL. är —& till och med något van-
ligare än —-a, och stundom följa åtskilliga —c& efter hvarandra,
med litet eller intet ombyte, t. ex. K. B. 1 bere, kalle,
boe, brymsigne (primsigna), wighyme, döpe, halde, sygie
(säga), byupe, vardvete (vårda), coma, grave; en annan
gång kan man få se blott -a, såsom K. B. 145 ola, olia,
leta, liggia, husla (meddela nattvarden). Sak samma i
det närmaste med äldsta handskriften till yngre VGL.; hvar-
emot en något yngre handskrift, innehållande enskilda de-
lar af samma lag, nästan beständigt har —-a uti infin. (se
Föret. s. XXI. I äldsta handskriften af Upl. L. är —& re-
gel, -a undantag. 1 andra fornlagar kunna de begge skrif-
tecknen stå tätt utmed hvarandra, utan åtskilnad, t. ex.
Södm. L. Kg. B. 3 wara oc crono bere;"” Hels. L. Kk.
B. 16: 4 bere ok ey sweria oc ey böte; Smål. L. 3
pr. guertha oc grynde oc erie (förse med gärdsgårdar och
grindar, och plöja); Bjärk. R. 8 pr. göre ok byupa, fremie
ok forba (befordra). Gottl. L. åter har —a öfver allt; ÖGL.,
de båda Vestm. Lagarne, Magn. Er. Lands L. (membr.) så
i allmänhet, hvilket jemväl kan utsträckas till Cod. Bur.,
Kg. Styr. och de flesta öfriga fornskrifter af större värde.”
” Ännu i Norska permebref från 4490-talet är -a icke sällsynt (se Dipl.
Norv. I). Mer än ett sekel förut är & allmänt i Danskan.
"" Kyrko Balken af Södm. L., i membr. B. 5. b. (jfr. Föret. till samma lag
s. XIII), har genomgående -a i infin.
""" Förhållandet är således ungefär omvändt mot hvad Muncn uppgifver,
neml. att »ju äldre handskriften är, ju mer sällsynt är ock &, hvilket
. vanligtvis skrifves &, eller e» (F. Sv. Spr. s. 43).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
