Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 Ul BOKEN. — PASSIVET.
2:o Låogt brydsammare än -sk är det -omk (mk, umszc, umzt),
som, för äldsta Isl. och F. Nor. egendomligt, der utgör den
vanliga reflexiva formen för 4 siog. (sedan -umz, -umst),
icke är ovanlig för 4 pl och dual., i vers ej heller för 3
sing. Också har det varit föremål för vidt åtskilda tolk-
ningar. Med förbigående af de äldre, nämna vi den af
Rask valda, hvilken går ut på att förklara -omk för en il
och 3 sing. begagnad plural-form af verbet, sammansatt
med mk för mik (mig), användt i både dativisk och acku-
gativisk betydelse; hvaremot -umz, -umst vore den vanliga
passiva pluralen (jfr. Anvisn. s. 287, Vejledn. s. 54). Grmn
åter föreställer sig väl mk i -omk såsom förkortadt mik,
men o såsom för uttalets skull inskjutet, likväl med för-
måga att förvandla rot-vokalen a till ö; och ur Edda Sem.
citerar han hreéomk (jag rädes), rågomc (consilior, jag rå-
der), dyliome (jag döljer), löggome (jag lade) m. fl.; hvar-
jemte han såsom icke-reflexift, icke-medialt fall anförer det
till 3 sing. suffigerade omk i Eddans brennome feldr (uritur
mihi vestis), erome likn (est mihi solatium) m. fl. sam-
manställningar, som måste upplösas brennr mik feldr o. s.
v.; och i denna händelse rättar sig vexel-ljudet efter pl.
t. ex. Egils S. s. 430 bugumsz (obtulit mihi), 644 gåfumz
(dedit mihi); då deremot Grimm anser -omk i de Ed-
diska, för dual. begagnade erome (sumus ambie), göngome
(discedamus), skiliomk m. fl., för —-om (vanlig plural- och
dual-ändelse i 4 pers.) och -k af okkr (oss två); betvif-
lande denna forms bruk för 4 pl., hvilken borde ha -oms,
med s ur oss; liksom —-umz i 4 sing. vore missförstånd
för -umc, eller föreställande ett senare i bruk kommet sc
(Gram, IV. 39—41, 943). Äfven Munce och Unger an-
taga i 4 sing. mk (ur mik) och bindvokalen u (Nor. Gram.
s. 97); hvad likväl Muncr sedan sålunda modifierat, att mk
suffigeras genom bind-vokalen u (0) och med plural-formen, eller
att reflexivformen af 1:a pers. sing. bildas endast genom att
hänga &k till 4:a pers. plur.» (F. Sv. Spr. s. 52). Heltan-
norlunda ses saken af FRrItznEr, som tager —m i 4 sing.
skistumk, demumk för den urgamla uti em (är) öfverblifna
” I Isl. är »umze, än mera -umst, sällsynt; men icke i F. Nor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
