- Project Runeberg -  Svenska språkets lagar. / Första bandet /
490

(1850-1883) [MARC] Author: Johan Erik Rydqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490 Ill BOKEN. — FÖRKORTNING.

tida skriftligt motstycke är det nu vid hastigt uttal stundom
undertryckta imperfektiva —de, i 4 konjug.; hvaremot 3 kon-
jug:s -dde aldrig försvinner, och ej heller 2 konjug:s —-de, utom
i lade, sade, hvardagligt nästan alltid uttalade la, sa (men
alltid hade eller hadde). För den högre skrifarten egna sig
ännu ej dylika afstympningar; men på språkets lägsta pla-
ner hafva de ej stadnat. I friare vers är sa’, liksom ä&,
ska ej sällsynt;" och hos Bellman träffas dylikt i öfverflöd,
t. ex. den föll: så kullrig och rulla (rullade) ur truten;
han drilla och flög; han spelte solo och surra med strå-
ken; slog takten, och stampa och ropa. Egenbeten af den
uteslutna imperfekt-ändelsen har vårt umgänges-språk ge-
mensam med det Holländska (jfr. Grimn , Gram. I, uppl. 2, s.
992), och med Norska dialekter (jfr. Aasen, Nor. Folk.
Gram. s. 65, 477). Det fordom af ett följande er skyd-
dade —d i part. preter. blir deremot hos oss alltid oför-
kränkt; men i de flesta nordliga munarter (icke öfver huf-
vud i Göta språken), särskildt Stockholmskan, blir det su-
pinala —t litet eller intet hörbart efter vokal; likväl oftare
i de svaga verben af 4 konjug. (t. ex. kallat, kalla), än i
de starka (t. ex. tagi), eller de så behandlade svaga af 2
konjug. (t. ex. köpt; jfr. s. 435, 460). Jemvaäl häruti fins
öfverensstämmelse med Norska folkspråket, som i supio. har
normalt —-a för —-at, och —e för —et (se Aasen s. 177, 468);
så äfven Färöiskan, t. ex. Fer. S. s. 54 fostra (fostrat),
54 dripi (dräpt), 12 veri (varit), fingji (fått).

" I förra seklet ej heller vi sku, de sku, J skun; af de gamla formerna
skulum, skulu, skulin. I fac simile till Strengleik. står på ett ställe
ec ska, må hända felskrifvet (jfr. texten s. 47).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 9 00:29:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svspraklag/1/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free