Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UI BOKEN, — VERBAL-BÖJNINGENS URSPRUNG. 491
NIONDE KAP.
Verbal-böjningens ursprung.
Den fråga, som vi här valt till öfverskrift, har, så svår
hon i många delar befinnes, icke blifvit skjuten åt sidan. Be-
grundningen af detta ämne är nästan samtidig med den
grammatiska uppställningen af språkets innehåll. För att,
inom Svenska språkfältet, ej gå längre tillbaka, finna vi hos
TJÄLLMANN , för mer än halft annat århundrade sedan, ett för-
sök till verbal-böjningens rationella förklaring, såsom man fin-
ner, föranledt af Tyske och Holländske lärde. Han antager
»suffixa occulta», hemtade ur hjelpverben vara och hafva.
Tillgodogörande sig hvad man redan då, liksom långt senare
(jfr. t. ex. Dahls Grammatica Greca, Örebro 1814, s. 196—
210), tillämpat på Grekiska och Latin, ser han i det pre-
sentiala Svenska -er verbet er eller är (sum), hvars e för
välljudet skull blir uteslutet i talar, ser; det imperfektiva —-ade
har uppkommit af hade; ur suffixet et, hvars ursprung han
lemnar i det dunkla, har —en i part. preter. utvecklat sig (jfr.
hos honom s. 200—5, 222). Man frågar sig här, hvarifrån
hjelpverbet sjelf fått sina person-tecken, hvarifrån det gamla
erum, havum fått sitt 2», hvarifrån hade sitt d o. s. v. Icke
dess mindre böra vi ej lemna i skuggan den i våra dagar återväckta
föreställningen om ett suffigeradt hjelpverb, såsom ämne till det im-
perfektiva d. Botin, som leder den ena verbal-formen ur den an-
dra (t. ex. älska ur älskat o. v. v.), har dermed kanske ej haft
något etymon i sigte, utan blott åsyftat en praktisk hjelpreda.
Snart tyckes man böra komma till den öfvertygelse, att nå-
gon ting så ursprungligt, som den redan vid språkets första
historiska inträde fullfärdiga verbal-flexionen, ej kan tydas ur
ett nytt språks förevarande daningar; icke ens ur ett enda
fornspråks. Endast genom sammanställning af flere gamla tun-
gomål, i närmare eller fjermare skyldskaps-leder, kan man
vinna en säker utgångs-punkt. Efter detta antagande skola vi
från olika sidor betrakta den föreliggande uppgiften.
4:0 Alt person-tecknen i verbet varit från början de samma i
särskilda tempus och modus, är med ailt skäl förutsatt (jfr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
