Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vI
manisk språkrot, men icke andra, hvilka hos någon eller några.
af våra språkförvandter burit frukt och blomma. Så t. ex. har
Isl. deila och deild, F. Sv: dela och deld (i den särskilda menin-
gen af del i åker, äng eller dyl.); men Isl. eger icke ännu ett
till F. Ned. Sax. del, F. H. T. teil, svarande substantif, hvilket
vi först närmare midten af 14:de århundradet erhöllo, och då
tillegnade oss med samma maskulina kön som i Tyskan (afvi-
kande från det feminina deild, deld), och med samma oinskränkta.
betydelse, dessförinnan uttryckt i luter eller loter (lott). Subst.
fat, i vexlande bemärkelse, är för de Skandiska tungorna gemen-
samt; men ’det dermed radikalt sammanhängande verbet fata
(fatta, N.”Sax. faten), allt jemt saknadt i Esl., ser man i våra
urkunder ej längre tillbaka än på 1400-talet, förut och oftast
efteråt motsvaradt af gripa, taka, eller (för både den egentliga
och oegentliga meningen) af nima. I vårt språk upptäckes ett
och annat, som mer eller mindre erinrar om Isl. verbet frta eller
frid (älska); men sjelfva verbet visar sig ej hos oss förr än på
senare tider, inkommet från Tyskland och medförande den der
uppkomna inskränktare betydelsen, städse qvarhållande egenskapen
af ett herrskaps-ord, om ock, liksom andra dylika, somligstädes
nedträngdt till lägre stånd, men i denna dag icke ens i hufvud-
staden rätt folkartadt, och derföre af den tjenande klassen gerna
undviket, när talet är om egna äktenskapslöften.
För öfrigt gifvas i vårt språk uppenbara tecken till införsel
utifrån, såsom de i Skandinaviska tungomål icke ursprungliga
slutformerna ner, het, komst, inna, likasom de öfver Tyskland
hemtade egentligen Romaniska eri och era. Af dessa är komst
den yngsta; ingendera har vunnit burskap i Isländskan, utom
på senare tider inna. Åfvenså litet inhemska och uti Isl. aldrig
begagnade äro kompositions-partiklarne an (neml. skildt från det
gamla and, an, mot), be, bi, er, ge, hän, här, unt (sedan und);
af hvilka b framträder tidigast, men hän och här först i senare
århundraden. Så snart någon af dessa ändelser eller partiklar
visar sig, är det ensamt ett ovedersägligt vittnesbörd om en
yngre tillkomst, föramledd af främmande intryck (i afseende på
-ner se II. 52 i noten); om också undantagsvis man ej skulle
träffa en fullständig Tysk förebild, såsom fallet tyckes vara med
verbet ernå, kanske ock med bevista, undvara. Att vi tillegnat
oss. partik. un och hän, icke de Hög-Tyska ent (utom i entlediga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
