Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barrträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Barrträd
Gamla tallar 1 trädgårdsstad (Landala, Göteborg).
Foto Hzn.
ning av B. är en särskild specialitet, som
icke i någon högre grad förekommer
inom landets plantskolor, om man undantar
skogsplantskolorna, som uppdraga härdiga
och grövre B. för skogsplantering.
Förutsättningen för uppdragning av finare B. är
ett särskilt lyckligt och skyddat läge och en
alldeles särskilt fin och god jord,
sandmylla. De små fröplantorna äro ömtåliga
och ha i regel mycket svaga trådfina
rötter, vilka i högsta grad äro utsatta för
förtorkning. Skadedjur, icke minst fåglar,
förstöra de små plantorna och under
vintertid måste de skyddas på alla vis. Det
är därför merendels importerade plantor,
vilka några år efterodlats i landets
trädskolor, som säljas. Dock förekommer
uppdragning av B. på några få ställen inom
landet. (Hzn).
Skadedjur. Barrlöss (Chermesinae)
kallas ett slags sugande insekter, nära släkt
med bladlössen. Från dessa skiljas de lätt
därigenom att de ha mycket korta ben och
pannspröt samt genom sin merendels rika
beläggning med vitt vax. De leva uteslutande
på barrträd. På vår nordiska gran
förekomma två arter, av vilka större
granbarrlusen (Sacciphantes abietis) är den
allmännaste. Den framkallar på årsskotten säregna
gallbildningar, som erinra om kottar och
bildas av tättsittande vid basen ansvällda barr.
Dessa ”kottar” äro flerrummiga och
inne
sluta en ny generation, vars medlemmar
alltid bli bevingade. Då dessa barrlöss blivit
fullvuxna, torka gallbildningarna och
”kottens” enskilda delar skilja sig då åt så att
lössen kunna komma ut för att fortplanta sig
på den nordiska granen eller eventuellt på
lärken. På detta sistnämnda träd uppstå ej
några gallbildningar. Större granbarrlusen
skadar mest genom sina gallbildningar, ty
då dessa torka missbildas eller dö de skott,
på vilka de sitta. En annan viktig art är
ädel granbarrlusen (Dreyfusia
nordmannianae). Denna uppehåller sig mest
på ädelgranarnas unga skott, vilka
utsugas, missbildas och dö, om djuren
förekomma talrikt. Gallbildningar
åstadkommas ej på ädelgranarna och ej heller på
någon annan gran i vårt land.
Ädelgran-barrlössen, som avsöndra rikligt med vitt
vax, förekomma stundom i oerhörd mängd
även på trädens grenar och stammar.
Gallbildningarna böra avklippas, innan de
öppna sig. Mot fritt levande barrlöss kan
man använda besprutning med nikotin
(1:1000). Vätskan bör innehålla några
procent såpa och denaturerad sprit, varigenom
vaxet löses och nikotinet ger större effekt.
Barrskogsnunnan (Lymantria
mo-nacha) är en spinnarfjäril, vit med smärre
svarta fläckar och delvis ljusröd bakkropp.
Larven, som blir 4—5 cm. lång, är
mörk-färgad med 4 rader blå, långhåriga vårtor
på ryggen; längs dennas mitt märkes ett
svart, framtill hjärtlikt utvidgat streck och
på bakre delen av ryggen en långsträckt, vit
fläck. Denna fjäril är en av barrträdens
svåraste skadeinsekter. I vårt land har den
upprepade gånger iakttagits massvis. Under
åren 1898—1902 ägde en svårartad härjning
rum, särskilt omfattande på Kolmården.
T a 1 1 s t e k 1 a r. På vår inhemska tall
förekomma flera arter av släktet Lophyrus.
Larverna av dessa erinra om fjärillarver,
men ha sammanlagt 22 fötter. På unga
tallplantor förekomma ofta vanliga
tallst ekeln (L. pini), vilkens larver sitta i
”klump” på fjolårsskotten, av vilkas barr
de leva. Skrämda resa de snabbt på
kroppens båda ändar och kallas därför
”sprittmaskar”. I plantskolorna förekomma
dessutom såväl på vanlig tall som på ädlare tallar
larver av s. k. s p i n n a r s t e k 1 a r. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
