Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Binderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Binderi
145
med krona, ehuru mindre ofta. Kronans
storlek varierar, men den är vackrast om
diametern ej överstiger 8 cm.
Marskalkkransen av myrten, att fästa på
rockuppslaget, bör ej vara mer än 7 cm. i
diameter. Bäres den på uniform, användes en
liten blågul rosett i kransen, annars utan
dylik. Brudbinderiet i myrten kräver ett
synnerligen omsorgsfullt utförande för att
vara vackert. Dopbordets
utsmyckning. När dopet äger rum i hemmet skall
ett fat med dopvatten finnas framsatt på
ett mindre bord, vilket täckes med en vit
duk eller slöja, på vilken fästes små
buketter av rosafärgade blommor. Man kan
också smycka bordet med smala
blomstergir-lander, vilka fästas vid bordets kant och
sedan få hänga ner i festoner runt bordet,
på vilket ett glas med blommor placeras
eller en bred blomstergirland runt fatet,
eller också lämpliga blommor som läggas
direkt på duken i form av små buketter.
Balbuketten, förr nästan
obligatorisk vid baler, förekommer nu sällan
annat än vid ordensbalernas receptioner.
Den bindes då oftast i form av en
presentbukett. Resbuketten var förr en
större, ensidigt bunden bukett, under det
att numera endast några sammanbundna
rosor, nejlikor, violer eller andra blommor
användas. Gravbuketten bindes i de
flesta fall ensidig, emedan den är avsedd
att läggas på graven. Under blommorna
bindas ek- eller bokkvistar, mahoniatoppar,
murgrönsrankor e. dyl. grönt som en
bakgrund till blommorna. De flesta slags
blommor kunna användas, även i livliga färger
i motsats till förr, då egentligen endast vita
fingo användas till gravbuketter.
Kransen, bunden av olivträdets blad,
ingick redan för mer än femtusen år sedan
i den gudstjänstliga riten hos de gamla
egypterna, för att sedermera hos samma
folk ägnas åt minnet av avlidna. Under
antiken upptogo greker och romare m. fl.
folkslag samma bruk av kransen.
Århundradena f. Kr. bands den av, invid templen
växande, helgade ekars blad till offer åt
gudarna och betraktades som helig.
Sedermera ansågs den som statens högsta
äretecken och gavs åt den därav förtjänte
medborgaren, för att efterhand bli ett tecken
Krans av rosen ”Gruss an Aachen”.
på glädje och fest. Den bars på huvudet och
bands av ek-, vin-, murgröns- eller
lagerblad eller av blommor, ss. rosor och violer.
Senare ägnades den åt de döda, och i en
omfattning vida överträffande nutida bruk
av densamma. Kransen förekommer i
många olika former och vid de mest skilda
tillfällen. Begravningskransen
utföres av olika slags material, ss.
maho-nia-, prunus-, magnolia- och lagerblad samt
thuja och cypress m. m. Under sommaren
mest av ek- eller boklöv. Den gröna K.,
bunden av någon av dessa sorter, dekoreras
sedan med blommor på olika sätt. Mycket
vanligt har blivit att binda blommor runt
hela K., vartill också de flesta blommor
i alla färger kunna användas, till skillnad
mot förr, då endast vita blommor fingo
användning till begravningsblommor.
Antingen bindes K. luckert, d. v. s. blommorna
sättas i olika höjdläge, samt, om man så
vill, på ett ställe en grupp av blommor
något högre, ordnade till bukett. Ett och
annat adiantumblad sättes mellan
blommorna. Blommorna kunna också sättas lika
högt så att de bilda en jämn yta, s. k. b o j
-krans, varefter den smyckas med en eller
två buketter, vanligen av en annan slags
blommor. Det beror på den skicklighet och
smak varmed denna utsmyckning göres, om
K. blir vacker eller ej. Även proportionerna
spela en stor roll. Är den inre diametern,
öppningen, för stor eller för liten, förryckes
dessa. Den bör vara minst % av kransens
10. — Svenskt trädgårdslexikon. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
