Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blad - Bladbeta - Bladbränna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Bladbeta—Bladbränna
artade blad, som omge den nedre delen av
liljekonvaljen eller knoppfjällen hos våra
träd. Mellanblad äro de i regel gröna blad,
löv hos träden och buskarna, som i de
flesta fall ge växten dess karakteristiska
och ofta från andra skiljbara utseende.
Dessa blad ha en utomordentlig betydelse
för assimilationen och för växtens
närings-beredning samt i vissa fall för dess
upplagring av näringsämnen. Högblad äro
sådana, ofta små blad, som framkomma
efter örtbladen, oftast vid blomskaftens
bas. De äro oskaftade och hela, någon
gång stora och grant färgade
(Anthu-rium), bländande vita eller gula
(Zante-deschia). Högbladen benämnas alltefter sin
placering ”hölster” eller ”hölsterblad” (ex.
fam. Araceae), ”blomskärm” (ex. fam.
Um-belliferae), ”holkblad” (ex. fam.
Compo-sitae), ”skärmblad” eller ”braktéer” (ex.
fam. Bromeliaceae), ”stödjeblad” (ex. fam.
Labiatae m. fl.), ”svepe” (ex. de små
högbladen i en sammansatt flock hos fam.
Um-belliferae m. fl. växter).
De flesta blad bestå först och främst av
bladskivan och bladskaftet. Där detta till sin
nedre del omfattar stammen kallas denna
del för bladslida (ex. gräs och
flockblomster). De vid skaftets nedre del, eller
foten, hos vissa växter förekommande
bladlika utbildningarna kallas ”stipler” och
förefinnas hos t. ex. fam. Rosaceae och
Leguminosae. Bladen kunna även vara
oskaftade och utgå då vanligen med en
bred bas direkt från stammen samt kunna
i somliga fall även vara stjälk- eller
stam-omfattande (ex. Papaver). Bladskivan är
nervig och dess system av nerver bildar
det s. k. bladskelettet. Man skiljer härvid
på blad, som äro ”enkelnerviga”, med
jämstarka nerver, löpande parallellt och
utgående från bladets bas (ex. de flesta
enhjärtbladiga växter); ”handnerviga”
med 3—9 jämstarka nerver, utgående
från basen utan att sedermera bliva
förenade men däremot förgrenade i mindre
sidogrenar (ex. hästkastanjen);
”fjädernerviga” med en större nerv från bladets
bas till dess spets, den s. k. ”mittnerven”,
från vilken sidonerver utgå fjäderformigt
och ytterligare kunna dela sig (ex.
orm
bunkar) . Bladskivans form, se
Bladformer.
Förutom ovannämnda blad finnas s. k.
försvarsblad, vilka antingen helt och hållet
eller delvis utbildats till stickande bladtornar
eller tornar (Berberis), ej att förväxla med
stamtornar (hagtorn, slån m. fl.), som äro
stambildningar, eller taggar (rosor, hallon
m. fl.), som äro hudbildningar. Exempel på
bladtornar finnas också hos t. ex. tistlarna,
där dock den större delen av
bladskivorna tjänstgör för sitt ursprungliga
ändamål som näringsblad. Andra ombildade
blad äro klätterbladen, avsedda att stödja
eller hjälpa växten upp mot ljuset. Sådana
bladbildningar äro bl. a. ärtväxternas
trådlika, vindlande klängen,
vildvinsväx-ternas fästskivor o. a. Dessa ersättas hos
andra växter (ex. klematis och krasse)
av de starkt utvecklade bladskaften,
vilka sno sig runt det föremål, som skall
hjälpa växten uppåt. Simblad kallas
sådana blad som hålla en vattenväxt
flytande. Dessa på vattenytan liggande blad
äro försedda med ett slags luftdynor, som
hålla dem ovan vattnet. De i vattnet
nedsänkta bladen hos vattenväxterna kallas
vattenblad och äro oftast mycket fint
sönderdelade, ibland bestående av enbart
bladskelettet, varigenom en sammanlagt
större yta av bladet kommer i beröring med
vattnet. Allt detta äro de mer vanliga
bladtyperna. Högst avvikande sådana finnas,
som t. ex. många suckulenta växters
stam-liknande blad eller de insektätande
växternas till kannor och fällor omdanade
bladdelar o. s. v. Bladens storlek kan variera hos
de olika växterna från mikroskopiskt små
till flera meters bredd och längd. De största
blad som finnas torde vara bananens och
sockerpalmens. Se Bladformer.
Bladbeta, se Beta.
Bladbränna. 1. Av svampen Gnomonia
ery-throstoma förorsakad sjukdom hos
körsbärsträd, huvudsakligen sötkörs. Under
högsommaren uppträda bleka, efter hand
gulaktiga fläckar på bladen; dessa torka,
hoprullas mer eller mindre och bli kvarsittande
på krökta skaft över vintern eller ännu
längre. I dem övervintrar svampen, men
tränger ej in i grenen. Därför kan sjukdo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
