Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnbär, björnhallon - Björnfloka - Björnhallon - Björnkloört - Björnloka - Björnlök - Björnreva - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnfloka—Blad
149
dock ha mindre betydelse för odling i vårt
land. Flera arter av B. äro vildväxande i
gynnsamma trakter av landet, och odlingen
har hittills så gott som enbart gällt det
egna behovet. B. förtjäna dock större
uppmärksamhet där de trivas och äro
tillräckligt härdiga, i de sydliga och västliga
landskapen. —• Förökas bäst genom avläggning
(se d. o.), och då helst så att rankorna
krokas ned i nedgrävda krukor eller små
träbaljor, vilka, sedan plantorna slagit rot
och lösskurits från moderplantan, tagas
upp och övervintras frostfritt. Utplantering
sker bäst på våren med orubbade
jordklumpar. — Busken är icke särskilt
fordrande, men tacksam för jämn fuktighet.
Är dock frostöm, och, då den gärna skjuter
långa otillräckligt utmogna skott, bör den
gödslas med stor försiktighet. Rankande
arter planteras vid varma väggar, vid stängsel
av olika slag, stenmurar, bergväggar, höga
grässlänter etc. och bindas upp vid
vågrätt spända järntrådar eller hellre
stor-rutigt nät. Upprättväxande arter sättas i
rader 70 cm. isär och 150 cm. mellan
raderna. Skotten eller rankorna bli endast
tvååriga och skäras bort på hösten, när de
burit frukt. Samtidigt skäras årsskotten
tillbaka till mogen ved, läggas ned efter
marken och täckas över vintern med
granris. På våren, när knopparna börja bryta,
spaljeras rankorna upp, och nya skott
bindas efter behov. Bären höra till de senast
mognande i trädgården. De plockas för
försäljning i enliters kartonger på samma
sätt som jordgubbar och hallon, och på
grund av vid skörden medföljande skaft
och blomaxel bli de jämförelsevis hållbara
för transport. —• Följande i Sv.
vildväxande var. av R. frutico’sus L. förekomma i
odling: plica’tus, söt-B., med ganska korta
rankor; Bella’rdii, rost-B., med mycket
långa rankor med borstliknande, gråröda
taggar; sulca’tus, sur-B., en härdig och
värdefull art. —• Mest odlad torde R.
arme-ni’acus Focke, armeniska B., vara. Härdig i
s. Sv., ger långa rankor, 4—5 m. och
behöver stort utrymme. Stora bär. R. lacinia’tus
Willd., flikbladigt B., härdig och vacker sort
med små men goda bär. ”Loganbär” är en
hybrid mellan B. och hallon. Den är
uppdragen i Amerika 1881 och odlas i s. Sv.
för hushållsbehov. Skjuter långa rankor
med mörkröda, kägelformiga, mycket stora,
ända till 35 mm. långa bär. ”Majestät” är
en upprättväxande sort med stora svarta
bär. Th.
Björnfloka, se Heracleum.
Björnhallon, se Björnbär.
Björnkloört, se Acanthus.
Björnloka, se Heracleum.
Björnlök, se Allium ursinum.
Björnreva, se Calystegia.
Blad äro de organ hos en växt, vilka utgå
från stammens sidor och vilka ha en
begränsad tillväxt. Skillnaden mellan stam och blad
är den, att stammen (eller grenen) har en
jämförelsevis obegränsad tillväxt men
bladet däremot en högst begränsad sådan,
vilket har till följd att bladen hos en och
samma växt äro av bestämd form och nå en
maximigräns för sin storlek. Från roten
kunna inga blad gå ut men väl från den del
av stammen, som hos somliga växter finnes
under eller i jordytan såsom fallet är hos
s. k. perenna växter och många andra. Man
bör därför icke tala om ”rotblad” utan
benämna sådana blad för jordblad, eller basala
blad eller grundblad. Vissa växters
stammar likna blad och tjänstgöra som blad
(ex. vissa kaktusväxter); liksom vissa
växters kortgrenar och kvistar,
fyllokla-dier (se d. o.), få tjänstgöra som blad (ex.
Asparagus). Hos andra saknas bladskivan
men i stället är bladskaftet ombildat till
blad, s. k. fyllodier (ex. Acacid). Ur
fysiologisk synpunkt skiljer man på
fortplant-ningsblad och näringsblad. Till de
förstnämnda höra blomman och dess organ, som
alla äro omvandlade blad (se Blomma).
Som näringsblad betraktas hjärtbladen,
lågbladen, ört- eller mellanbladen och
högbladen, av vilka mellanbladen ha de
ojämförligt största uppgifterna att fylla.
Hjärtblad är växtens allra första blad, vilka
finnas inneslutna i fröets växtämne. De
äro i regel tjocka, köttiga och
helbräd-dade. Lågblad äro de fjäll- eller slidlika
blad, som uppträda på vissa växters
årsskott före örtbladen, ex. de nedre hinn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
