Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodlusen - Blodplommon - Blodrips - Blodört - Blomfjäll - Blomflock - Blomflugor - Blomfäste - Blomhylle, Blomkalk - Blomklase, Blomknippe, Blomkolv, Blomkorg - Blomkruksmaskar - Blomkål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Blodplommon—Blomkål
dels genom sin starka vax- eller
”ull”-av-söndring, dels genom sin blodröda
kroppsvätska. Arten är nära släkt med den i vårt
land allmänna almbladlusen och har i sitt
hemland, Nordam., ävenledes en
Ulmus-art till ursprunglig näringsväxt. I Eur.
torde insekten uteslutande förekomma på
fruktträden. Bäst trivs den på sådana som
stå i varmt läge, och talrikast sitta lössen
på beskuggade delar av träden. Genom
besprutning med fruktträdskarbolineum (10
%) dödas de ovan mark befintliga lössen.
För att man skall kunna komma åt de på
rötterna levande, måste åtminstone
stambasen och grövre rotgrenar blottas,
varefter de angripna partierna behandlas med
nikotinhaltiga vätskor. Genom uppfödning
och spridning av blodlusens parasit,
Aphe-linus mali, har man mångenstädes lyckats
bekämpa detta skadedjur. Försök av detta
slag ha numera påbörjats även i Sv. A.T.
Blodplommon, se under Prunus.
Blodrips, se Ribes sanguineum.
Blodört, se Sanguinaria.
Blomfjäll, se Blomställning.
Blomflock, se Blomställning.
Blomflugor (Syrphidae), ofta kallade
”svävflugor”, äro brokigt färgade, svarta
och gula, medelstora flugor, vilka ha
förmåga att hålla sig svävande på en punkt i
luften. De äro mycket vanliga på korg- och
flockblomstriga växters blommor, där de
suga nektar. Deras larver äro utpräglade
rovdjur, som äro mycket vanliga i
bladlus-kolonier, där de utsuga den ena bladlusen
efter den andra. Larverna äro fotlösa, på
undersidan något plattade och krypa som
maskar. Framändan är tillspetsad och
genom den tunna, genomskinliga huden ser
man ett par krokiga munhakar och den ofta
mörkfärgade tarmen. A. T.
Blomfäste, se Blomma.
Blomhylle, Blomkalk, se Blomma.
Blomklase, Blomknippe, Blomkolv,
Blomkorg, se Blomställning.
Blomkruksmaskar (Enchytraeidae) äro
mycket små, vita eller halvgenomskinliga
maskar, nära besläktade med
daggmaskarna, vilka de likna. De träffas ibland i rätt
stor mängd i blomkruksjord, särskilt om
denna är fuktig. De leva i stor utsträckning
av i förruttnelse stadda ämnen, äro t. ex.
mycket vanliga i sjuka blomsterlökar.
Somliga mena, att dessa maskar även kunna
angripa friska växtdelar och skada sådana.
Andra hålla före, att de till en viss grad äro
nyttiga därigenom att de medverka vid
humusbildningen i jorden. A. T.
Blomkål (Bra’ssica olera’cea L. var.
botry’-tis DC., Cruciferae) är en varietet av den
vanliga kålen med en monströs, i tidigt
knoppstadium starkt sammanträngd
blomställning, blomkålshuvudet. Detta är
således en ren missbildning. Under tidernas
lopp ha allt flera krav uppställts på, hur
ett gott blomkålshuvud skall se ut för att
utgöra en god marknadsvara. Storleken
avgör delvis huvudets värde och varierar
sorterna emellan rätt betydligt. Färgen bör
vara rent mjölkvit. Hos en B., som sätter
huvud under den varma och torra delen av
sommaren, måste man sörja för, att B. ej
gulnar, genom att helst dagligen gå över
odlingen och bryta över de inre rosettbladen,
så att huvudet skyddas mot solen. Under
hösten och eftersommaren och vid drivning
är risken för gulfärgning ej så stor. Olika
sorter ha olika god naturlig
”täckningsför-måga”. Blomkålshuvudets yta bör vara så
slät som möjligt. Om enskilda blomknoppar
sticka över, så att huvudet får en ojämn
yta, brukar man säga att huvudet är
”ludet”, en egenskap som starkt nedsätter
handelsvärdet. Särskilt viktigt är, att ett
blomkålshuvud är fast och tätt, d. v. s. att
den förkrympta blomställningens grenar
äro mycket korta och tjocka. Ett svårt
kvalitetsfel är, om små gröna blad sticka
upp här och där i huvudet.
A. H. Bremer (Norge) har efter
provodling av ett mycket stort antal
blomkålsorter från hela världen funnit en god,
praktisk indelningsgrund för de olika
sorterna. Han uppställer fyra huvudgrupper:
1) tidiga, småväxta sorter med korta,
blå-daggiga blad och kort stock; 2)
medelsena sorter, också med kort stock och
tämligen korta men buckliga blad med renare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
