Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Lilium
Bladen sittande eller mycket kortskaftade,
jämbreda. Blommorna trumpet- eller
trattlika, i regel vågrätt utgående från stjälken,
merendels vita med svagt gult inuti, rosa,
lila eller rostbrunt skiftande på yttersidan
av blombladen. Mera sällan äro de rent vita,
skära eller gula, men alla ha det
silkes-glänsande, vaxlika skimmer, som är
utmärkande för bl. a. madonnaliljan (L.
can-didum). Vidare äro deras blommor i regel
starkt doftande, en doft som är alltför stark
för att ha inomhus men utomordentligt
behaglig utomhus. Blommorna, som mer än
de flesta andra liljor ha stora och vackra
ståndarknappar samlade omkring den långt
framskjutande pistillen, sitta i klasar i
spetsen av stjälken, 3 till 10, ibland hos
kraftiga exemplar eller hos vissa arter det
dubbla antalet. Typer för denna grupp äro
L. candidum, L. regale och de inomhus
odlade L. longiflorum med varieteter. Man
finner överhuvudtaget inom denna grupp
de flesta som snittblommor och för
binderi lämpligaste och mest odlade liljorna.
2. A r c h e 1 i r i o n. Bladen lansettlika;
blommorna mycket stora eller stora,
vidöppna, utåtriktade eller halvt nedåtvända,
samlade i rika klasar, ofta brokiga med
grundfärg av vitt och rosa, tecknade med
strimmor och runda upphöjda plättar.
Stån-darknapparna som hos föregående. Typen
är L. auratum, men hit hör även L.
spe-ciosum, tigrinum och Henryi. 3.
Marta-g o n, turbanliljorna, är den ojämförligt
största gruppen och har i regel kransställda
men även strödda, lansettlika blad och
nedåtvända blommor på utåtstående skaft från
stjälken. Blombladen äro alla ungefär lika
breda eller smala, mer eller mindre
tillbaka-rullade, ibland så mycket att varje blomblad
bildar en ring. Ståndarna äro långa och
hänga utåtböjda nedanför blombladen samt
bära långa knappar, som ofta äro rörligt
ledade vid strängen. Blomklasarna kunna vara
mycket rika, från 10 till 30—40 blommor
på varje stjälk. Blomfärgen växlar hos de
olika arterna i hög grad, från vitt, skärt,
gult, orange, violett till scharlakansrött.
Oftast äro blommorna fränt eller kvalmigt
doftande och sällan välluktande. Till denna
grupp höra många lysande och tacksamma
frilandsliljor ss. L. Martagon med
varie
teter, L. pomponicum m. fl. 4. P s e u d o
-martagon. Bladen spetsigt ovala,
merendels kransställda. Blommorna öppet
klocklika. Hit höra de visserligen vackra och fina
men sällsynta och ömtåliga L. maritimum,
L. parvum och några fler. 5. I s o 1 i
-r i o n. Bladen brett lansettlika,
långspet-siga. Blommorna vidöppna, stundom
stjärn-formiga, uppåtriktade, samlade i flocklika
klasar och sitta tätt intill varandra i
spetsen av stjälkarna; luktlösa. Färgerna äro
här övervägande gula, orangegula,
brunröda och röda. Ståndarknapparna äro icke
stora och sitta tätt samlade omkring
pistillen. Typer för denna grupp äro L.
bulbi-ferum, L. croceum och L. davuricum.
6. Cardiocrinum. Bladen strödda,
stora och i motsats till övriga liljors brett
hjärtlika eller äggrunda. Blommorna
mycket stora, långt trumpetlika, vågrätt
ställda, vita och doftande. Hit höra L.
gigan-teum och L. cordifolium. 7. N otholirion.
Lökarna hos dessa arter äro omgivna av
en tunn hinna. Blommorna, i långa klasar,
äro klocklika, ljust röda eller rosafärgade.
Odlade i samlingar i kallhus äro arterna
L. hyacinthinum, L. macrophyllum och
några fler. 8. Lophophorum omfattar
endast en art, L. lopho’phorum Tranch., v.
Kina, vilken även räknas till Fritillaria och
liknar en sådan. Har icke lyckats i odling.
Odling. För att riktigt kunna odla
liljor måste man i första rummet ha noga
reda på om resp, art är rotslående från
stjälkarna eller icke. Vissa arter utveckla
nämligen sina bästa rötter från årets
stjälkar ovanför lökarna, under det att andra
arter komma med sina rötter under löken,
från vilken de växa ut direkt eller tränga
sig fram mellan lökens nedre fjäll. Dessa
ha icke alls eller obetydligt rotslående
stjälkar. De förra skola planteras djupt,
de senare grundare. En riktigt och rätt
utförd plantering på ett bestämt djup är
minst lika viktig om icke viktigare än
jordens beskaffenhet eller klimatets. L.
förekomma vildväxande i kustländerna i För.
Stat., i Eur. och i ö. As., Jap. och Filippin.
Överallt, där de växa, ha de sökt sig till
platser, där jordmånen består av humusrik
mylla, som uppstått efter förmultnade löv
och som täckes av halvförmultnade sådana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
