Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilium
233
En mycket stor mängd ha sin tillvaro invid
åar och floder på ljusa ställen inom
bergsskogarna. Jordmånen består här av helt
eller halvt förmultnade örter och löv,
blandade med vittrade stenar och grus, alltså
en mycket näringsrik och porös jord. Under
detta jordlager finnes i regel lera eller
torvjord, båda delarna under hela sommaren
alltid genomdränkta av vatten. Om vintern,
då snön fryser på höjderna och
vattendragen bli torra, torkar också jordmånens
undre lager av lera och torv ut, och det övre
jordlagret ännu mer. Härigenom komma
liljornas lökar, särskilt om vintern, att ligga
i ett torrt jordlager, under det att deras
rötter gå ned i ett lager, som om
sommaren är vått och om vintern moderat fuktigt
eller tämligen torrt. Hos många arter ligga
lökarna mycket djupt, ofta en halv meter
eller mer. Sådana arter bilda icke blott
rötter från löken på vanligt sätt utan också
från den under jorden befintliga delen av
stjälken. Ehuru de flesta liljor komma från
varmare länder än vårt, är det likvisst
icke kölden, som är deras farligaste
fiende, utan det är den råa och sura höst- och
vinterfukten på lerjord, vilken i minst lika
hög grad som en långvarig sommartorka
på sandjord, slår ihjäl de starkaste
lilje-lökar. De allra flesta liljor sky kalk.
Undantag härifrån äro dock framför allt L.
can-didum, men även L. Hansonii, R. regale,
L. testaceum och några fler. Obrunnen eller
frisk gödsel i vilken form som helst, även
som gödselvatten, är ett rent gift för dem,
och många L., vilka ha anseende om sig att
vara besvärliga att odla, bli friska och växa
snällt, om de äro planterade i en mager
jordmån, vars fuktighetsförhållande dock bör
vara noga avvägda: jämförelsevis torrt på
vintern och fuktigt på sommaren.
För att emellertid kunna odla de många
olika äkta liljorna med framgång bör man
tillämpa följande kulturmetoder, vilka i
efterföljande artbeskrivningar komma att
med I, II eller III angivas för varje art.
Kultur I: för arter, vilka äro rotslående
från stjälkarna ovan löken och äro särskilt
känsliga för överflödig fuktighet i jorden.
En säng prepareras som följer: på ett djup
av minst 1 m. lägges ett c:a 10—15 cm.
djupt lager av grovt stenigt grus eller
små
sten, med lutning åt ett dräneringsrör vid
ena sidan. På detta lager utbredes ett
omkring 30 cm. tjockt lager av porös, kraftigt
lerblandad grästorvjord, som förut varit
komposterad. Här ovan utbredes nu ett
lager ren sand eller grus, i vilket lökarna
utsättas, så att de täckas av sanden. Härpå
fylles att börja med 30 cm. djupt med god,
väl förmultnad och med träkoisbitar och
sand blandad lövjord, vilket lager ökas
allteftersom liljorna växa till i styrka och
omfång och tills lökarna befinna sig minst 40
cm. under jordytan. Kultur II: för arter,
vilka i likhet med ovannämnda bilda rötter
från stjälken, men vilka icke äro så
ömtåliga, utan kunna odlas i vanlig god, myllrik
och något lerhaltig jord. Ett hål borras i
jorden till ett djup av 30—40 cm. med tillhjälp
av ett plåtrör. I botten av hålet hälles ned
ett lager av 5—10 cm. ren sand. På detta
sättes löken, som täckes med ytterligare sand
till ett djup av 5—10 cm. över lökspetsen.
Resten av hålet fylles därpå med god
näringsrik jord, sammansatt som ovan har
beskrivits, så att rötterna få riklig tillgång på
näring. På detta sätt ligger löken torrt och
bra i sanden men kan också snabbt sända
ned rötter i den omgivande fuktiga jorden.
Kultur III: för arter, som växa och
blomma i vanlig god trädgårdsjord, vilken
dock bör vara fullt fri från oförmultnad
gödsel. Lökarna sättas omkring 15 cm. djupt.
L. älska i allmänhet full sol för sina
blommor men skugga för sina uppväxande
stjälkar. De söka sig därför gärna i vilt
tillstånd in bland andra låga och yviga växter,
som ge det skydd de behöva. Det är därför
särdeles nyttigt att de ömtåligare L.
planteras mellan låga och yviga buskar, helst
långsamt växande sådana som icke suga ut
jorden och ta näringen från liljorna. Låga
Rhododendron, Andromeda, Erica carnea
e. dyl., samt ormbunkar, storbladiga
pri-mula, löjtnantshjärtan m. m. äro även
lämpliga skyddsväxter.
Som snittblommor odlas stora mängder
liljor. Här i landet importeras lökarna av
L. auratum, L. longiflorum, L. speciosum
med varieteter för detta ändamål från Jap.
eller Holl. De inplanteras i krukor i god
grästorvjord, lövjord och sand, och bringas
i blomning i handelsträdgårdarna under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
