Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pavonia - Pedigreemetoden - Pediocactus Simpsonii - Peireskia (Pereskia) - Peireskiopsis - Pelargonium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
Pedigreemetoden—Pelargonium
Pavonia intermedia. Gbgs Trädg.-för, Foto Hzn.
Pedigreemetoden, se Växtförädling.
Pedioca’ctus Simpso’nii Br. et R.
(Cacta-ceae) är en ur Echinocactus avskild art.
Peire’skia Plum. (även Pere’skia)
(Cacta-ceae). Omkring 12 arter vedartade, starkt
greniga kaktéer i trop. Am. och Västind. I
motsats till de flesta andra kaktusväxter ha
P. fullt utbildade, tätsittande, köttiga, ovala
örtblad, vilka kvarsitta länge, innan de gulna
och falla av från de äldre grenarna.
Beväp-ningen utgår som hos andra kaktéer från
ulliga areoler under bladfästet och består
av skarpt stickande krokiga spjut.
Blommorna äro runda, flata och tämligen stora.
P. aculea’ta MilL, trop. Am., har vita,
illaluktande blommor i klasar. Var. godseffia’na
har bronsskiftande blad och är mer odlad
än arten. P. odlas överhuvudtaget endast
för att tjäna till underlag för Epiphyllum,
vilka ympas på små stammar av P. a. var.
godseffiana, som är den bästa för detta
ändamål. P. förökas lätt genom sticklingar,
som tagas av unga sidoskott och sättas i
ren sand. De planteras, sedan de bildat
rötter, i vanlig kaktusjord och förodlas helst
under två somrar för att ernå tillräcklig
grovlek, innan de ympas. Skola de icke
användas till ympning, spaljéras de upp under
glaset i ett 15—16° varmt växthus. Se
vidare Kaktusodling.
Peireskio’psis Br. et R. (Cactaceae). Ett
fåtal arter kaktéer, till växtsätt lika Peireskia
och bladbärande liksom dessa. De skilja sig
från de sistnämnda endast genom att
areo-lerna sakna spjut men i stället ha små fina
glokider (se d. o.) gömda i ullen liksom hos
släktet Opuntia. P. rotundifo’Iia Br. et R.
och P. spathula’ta Br. et R. förekomma
någon gång i bot. samlingar. Om odling, se
K a k t u s o d 1 i n g.
PelargO^liuni L’Her. (Geraniaceae),
pelar-gon, geranier. Över 230 arter,
huvudsakligen i Sydafr. men även några i Främre
Ind. och Austr. Antingen ett- eller fleråriga,
stundom knölbildande örter, buskar eller
halvbuskar med köttiga grenar, som på
äldre exemplar äro vedartade i de nedre
delarna. Bladen, som äro strödda, äro
antingen hela eller flikiga, hos somliga arter
2 till 3 gånger handdelade, glatta,
fjunhå-riga eller glandelhåriga, ofta avsöndrande en
välluktande olja. Blommorna äro femtaliga,
hos scharlakanspelargonierna tämligen
regelbundna, ehuru de två övre blombladen
dock äro något större än de övriga. Hos
de storblommiga eller engelska P. äro
däremot de två bladen icke blott större än de
andra utan också tecknade med fläckar och
strimmor på ett mer framträdande sätt än
vad fallet är på de övriga blombladen. Av
släktets arter förekomma några odlade i
bot. samlingar och även några i
boningsrum. Därjämte odlas i Sydeur. några arter
i stora mängder för parfymfabrikation. Den
äkta geranieoljan erhålles sålunda av P.
Radula var. roseum. Den första pelargon,
som infördes till Eur., anses ha varit P.
triste, som blommade i Engl. redan år 1632.
Linné beskrev år 1753 de då kända arterna
under släktnamnet Geranium, och först
år 1787 bildade fransmannen L’Heritier
släktet P. av de afrikanska arterna, medan
de europeiska och asiatiska arterna, vilka
merendels är härdiga perenna örter,
hänfördes och alltjämt hänföras till Geranium.
Redan år 1812 odlades i Kew Gardens i
Engl. 102 olika sorter av P., vilka i hastigt
tempo utökades med nyinförda arter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
