Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pelargonium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pelargonium
449
kad vitmossa. Krukorna nedsänkas i en tom
drivbänk, som täckes med fönster och
be-skuggas mot solen. Då rötter bildats, och
de unga plantorna börja anta ett livligare
utseende, upptagas de, rensas, vattnas och
ställas åter ut på bänk, där de vårdas med
luftning, vattning och så småningom
minskad beskuggning. De mest försigkomna
omplanteras i ett nummer större krukor i
samma jord, och om de växa kraftigt, kunna
de toppas en gång före vintern. De
övervintras i ljus och luftig lokal, där de ställas upp
på hyllor nära glaset i en temp. av omkring
5—6° och i så torr luft som möjligt. Fram
i febr, omplanteras de till 3,5"-krukor i god
jord, bestående av två delar fet
grästorvjord, en del kompostjord och en del väl
brunnen gödseljord samt sand i vanlig mängd.
De ställas nu upp på ljusa bord och med
rikligt avstånd från varandra, och toppas
in så att de bli runda och jämna och ej
skjuta varann i höjden. Temp. hålles 10°
högst 12°. Rikligt med frisk luft insläppes,
och genom eldning i värmeledningen hålles
luften torr, ty inga pelargonier tåla
nämligen instängd eller fuktig luft. Sedan
krukorna äro fullrotade och knoppbildningen
börjat, vattnas då och då med gödselvatten.
Under blomningen beskuggas omsorgsfullt
för stark sol. Lokalerna, där storblommiga
pelargonier odlas, måste ofta rökas med
tobak eller andra nikotinhaltiga preparat
för att hålla bort de gröna bladlössen, som
otroligt hastigt föröka sig och kunna
ödelägga hela kulturen. Sedan plantorna
blommat slut, nedskäras grenarna på 3—4 ögon,
varpå plantorna ställas ut i kast för
förökning. Övervintrade äldre plantor kunna
bli särdeles stora och rikblommiga.
Scharlakanspelargonier,
som härstamma från P. zonale och den
variabla P. inquinans, samt väl ytterligare
några arter, äro av helt annan typ än
de ovan beskrivna. De bli i allmänhet ej
över 50—60 cm. höga, greniga halvbuskar
med köttiga, ofta finhåriga unga skott samt
rundade, naggade, mjuka eller sträva blad,
som hos olika sorter oftast ha en brun eller
grönbrun zon runt kanten. Ofta äro bladen
vackert brokiga i snövitt och grönt, i gult
och brunt, o. s. v. Blommorna äro samlade i
skenflockar, jämna och vackra samt enfär-
Enkel scharlakanspelargonia: ”Paul Crampel”.
gade, lysande, från vitt till mörkt rött, rosa
eller violett, någon gång med ett ”öga” i
annan nyans. Även inom denna grupp
förekommer olika raser, ss. vanliga
enkelblom-mande, med fyllda eller halvfyilda blommor,
med brokiga blad samt till sist dvärgformer,
mycket lågväxta men likväl med stora
blommor. Samtliga finnas i ovannämnda färger.
Scharlakanspelargonia, dubbelblommig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
