Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skadedjur - Skalbaggar - Skimmia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Skalbaggar—Skimmia
förträffliga redskap konstruerade.
Kolsvav-la kan även användas vid utrotandet av t. ex.
myror, som slagit sig ned i ihåliga träd eller
andra utrymmen.
Som begasnings- resp, rökningsmedel
användes, ehuru i mycket begränsad
utsträckning, även naftalin och svavel.
Naftalinet utströs i växthusen och förflyktigas
vid en temp. mellan 22 och 34°. Vid lägre
temp. utkristalliseras naftalin på växterna,
varvid brännskador kunna uppkomma. Man
använder i regel en dosering av 50 gr.
naftalin pr m2 golvyta. Svavel utvecklar vid
förbränning svavelsyrlighet, som är ett
farligt gift för alla levande växter, och kan
därför endast användas i tomma växthus.
Det brukas som medel mot bl. a
spinn-kvalster. I handeln förekomma s. k.
svavelförgasare, vilka apparater med hjälp av
ånga sprida svavel i fint fördelad form i
luften. Vid sådan behandling uppstå inga
skador på växterna.
Biologisk bekämpning. På
många håll i världen söker man bekämpa
skadedjur med naturens egna medel, bl. a.
genom förökning och spridning av sådana
rovdjur eller parasiter, som uteslutande
eller företrädesvis leva av skadedjuren i
fråga. Så t. ex. har man på sina håll
uppnått storartade resultat genom att utsläppa
en viss nyckelpigart inom trakter, där en
för apelsin- och citronodling farlig
sköld-lusart härjar. I vårt land har påbörjats
försök att sprida en liten parasit, Aphelinus
mal i, till platser där blodlusen förekommer,
nämligen i v. delarna av Skåne. Biologisk
bekämpning kan även bestå däri att man
söker bland de härjande skadedjuren
utsprida för dem farliga mikroorganismer.
I Sv. har denna metod tillämpats vid de
svåra härjningar av skogsnunnan, som vid
början av detta århundrade ägde rum i
vårt land, i det man spridde av s. k.
polye-dersjuka (”sömnsjuka”, ”flacheri”)
angripna larver på platser, där sjukdomen
ännu ej uppträtt. För dödandet av råttor
och sorkar har man även begagnat sig av
bakteriekulturer, varmed för skadedjuren
aptitlig föda infekterats. Att bringa de
insektätande fåglarna skydd och lämpliga
häckningsplatser anses även vara ett
viktigt led i växtskyddsarbetet. Vår kunskap
om fåglarnas diet torde emellertid ännu
vara alltför ofullständig för att man skall
kunna bilda sig en säker uppfattning om
hur härmed förhåller sig.
Statliga åtgärder. Inom de flesta
länder finnas numera statsinstitutioner
inrättade för bedrivandet av forskning och
försöksverksamhet på växtskyddets
område. En sådan inrättning i Sv. är Statens
växtskyddsanstalt (se d. o.). Denna
bedriver även kontroll över in- och utförsel av
växter och växtdelar samt har därjämte bl. a.
till uppgift att i enlighet med därför
fastställda bestämmelser övervaka
bekämpandet av vissa viktiga skadegörare, f. n.
potatisålen och potatiskräftan. A. T.
De latinska namnen på
Växtsjuk-domsal strare och Skadedjur äro
sammanförda i Förteckning III i slutet av
denna volym.
Skalbaggar (Coleoptera) äro insekter,
vilkas framvingar ha en läderartad eller hård
konsistens och som tjäna till skydd för de
större och tunna flygvingarna, då dessa ej
användas. De kallas därför ”täckvingar”. S.
ha i regel en mycket hård hud. Mundelarna
äro bitande. Skalbaggarnas larver leva för
det mesta undandolda, i jorden eller inuti
växtdelar, och sakna därför i allmänhet
bjärta färger. De flesta äro vitgula,
gulbruna eller mörkt bruna till svarta samt
sakna då oftast teckningar. Vissa
larvformer äro benlösa, medan andra ha tre par
sådana i framändan. Huvudet är i regel
mörkare än kroppen och bär bitande mundelar.
Pupporna äro merendels vita, gula eller
bruna, ha rörlig bakända och vingslidor, som
skjuta utanför kroppsytan. Bland S. finner
man talrika viktiga skadedjur. A. T.
Ski’mmia Thunb. (Rutaceae). 4 arter små,
städsegröna buskar med livligt gröna
grenar, tjockt läderartade, spiralställda, glatta
blad och vita blommor i toppställda
samlingar. S. japo’nica Thunb. (S. Fortu’nei
Mast., S. reevesia’na Fort.), Jap., har 8—12
cm. långa och 2,5 cm. breda blad samt täta
samlingar av gulvita blommor. Är en
allmän handelsväxt, oftast importerad från
Holl. i ungefär 30—50 cm. höga plantor,
fullsatta med gröna bär, vilka snart mogna
och antaga en lysande korallröd färg. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
