Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparris - Sparriskål - Sparrisärter - Spartium junceum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sparriskål—Spartium
233
tas mycket tätt tillsammans på ett 15 cm.
tjockt lager av sandblandad torvmull,
varefter de täckas med lätt jord och vattnas.
Avståndet mellan plantans övre del och
fönstret bör vara omkring 20 cm. Detta
tomrum utfylles, om skotten skola blekas,
med väl söndersmulad torvmull, vari
inblandats rikligt med fin sjösand. Sedan
läggas fönster eller luckor på bänkarna,
vilka därefter täckas med gödsel. Temp.
hålles vid 15° under första delen av
drivningen, senare vid 20°. Vid spritning och
vattning användes ljumt vatten. Omkring
20 dagar efter inplanteringen kan man
skörda den första S. I växthus drives S.
under bord och liknande. Under borden
läg-ges en 25—40 cm. tjock ströbädd av
hästgödsel och på denna ett 15 cm. djupt
jordlager, varpå plantorna sättas på samma
sätt, som vid drivning i bänk, varefter de
täckas med sandblandad torvmull (se ovan).
Drivning av grön S. sker genom att på
hösten inplantera välutvecklade och
kraftiga tvååriga plantor i tomma gurk- eller
tomathus så djupt, att de täckas med ett
5 cm. tjockt jordlager. I början av
drivningen hålles temp. vid 10—12°, senare vid
16—18°. Plantorna skola dagligen spritas
med ljumt vatten. När skotten blivit 10—15
cm. långa, vilket i allmänhet inträffar 15—
18 dagar efter inplanteringen, äro de
färdiga att skörda. E. B.
Sjukdomar. Sparrisrost {Puccinia
asparagi). På de gröna skotten uppstå
talrika blåsor, som vid bristning blotta ett
kanelbrunt sporstoft, samt — mot hösten
— mörkbruna fasta sårskorpor, bildade av
vintersporer. På våren anträffas dessutom
en tredje utvecklingsform, skålrost,
bestående av små, i grupper samlade skålar med vit
kant och rödgult sporinnehåll; den finnes
företrädesvis i unga planteringar, som ännu
ej äro föremål för skörd, och på vildplantor;
har stor betydelse för uppkomsten av senare
angrepp. Bekämpning: sparrishalmen
av-skäres och uppbrännes på hösten (ej för
sent); alla vildplantor avlägsnas tidigast
möjligt; de gröna skotten besprutas
upprepade gånger under sommaren med
svamp-dödande medel (bordeaux- eller
svavelkalk-vätska med klibbämne); särskilt viktigt är
detta i unga planteringar, där besprutningen
bör påbörjas genast efter uppkomsten. Vissa
i Am. uppdragna sparrisraser, som där
anses resistenta, äro i Eur. mottagliga. Den
tyska sorten Geo är till en viss grad
motståndskraftig, men ej, ss. uppgivits,
”rost-säker”. Rotfilts juka (jfr d. o.). De
underjordiska stam delarna överdragas med
en violett svampfilt och förmultna. Om
endast enstaka plantor angripits, uppgrävas
och brännas dessa och växtplatsen
desinficeras. Vid mera utbrett angrepp anses
bekämpning utsiktslös; anlägg nya bäddar med
frisk jord och friska plantor. Större eller
mindre roströda fläckar på de ätliga
skotten samt senare på sommaren nedvissnande
av plantorna förorsakas av slemmögel
(Fu-sarium). Bekämpas som rotfiltsjuka.
Th. Lfs.
Skadedjur. J o r d f 1 y n (se d. o.).
Sparrisbaggen (Crioceris
asparagi) är en 5—6 mm. lång skalbagge med
rödgul halssköld och mörka täckvingar
med tre par ljusa fläckar. Honan lägger
små mörkfärgade, smalt spolformiga ägg,
vilka stå rätt ut från sparriskvistarna.
Larverna äro klumpiga och grå med svarta
huvud och ben. S. är utomlands ett farligt
skadedjur för sparrisodlingen, men i vårt
land är den sällsynt i Skåne. De fullbildade
insekterna böra insamlas och förgöras,
larverna besprutas med nikotin, arsenikmedel
m. m. A. T.
Sparriskål, se Broccoli.
Sparrisärter (Tetragonolobus purpu’reus
Moench, Leguminosae). En låg, ettårig
köksväxt med röda (sällan gula) blommor,
vars baljor som späda kunna användas på
samma sätt som sockerärter eller
bryt-bönor. När baljorna äro fullväxta bli de
hårda och kunna ej brukas. S. sås på våren
med omkring 30 cm. radavstånd och glest,
så att plantorna ej komma att stå för tätt.
Det är tämligen sällan S. odlas som
köksväxt. Större värde har den som en nätt
kant-växt. Fröodling tillgår som vanlig odling.
E. N—n.
Spa’rtium ju’nceum L. (Leguminosae),
Me-delhalvsl. Släktets enda art. Kraftig,
rik-blommande buske med tunna, gröna ofta
bladlösa grenar och kvistar eller försedda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
