Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stamfruktträd - Stamfrö - Staminodier - Stangeria paradoxa - Stanhopea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stamfrö—Stanhopea
245
varataga där befintlig näring. De äro
också i allmänhet förnöjsammare än
dvärgfruktträden. Ibland dragas träden upp på
samma starkväxande underlag men med
lägre stammar, 50—60 cm., och kallas då
lågstammiga träd, således vad
höjden beträffar ett mellanting mellan S. och
dvärgfruktträd. Th.
Stamfrö, se Växtförädling.
Stamino’dier, ombildade ståndare. Hos
vissa blommor förekomma jämte de fertila,
d. v. s. pollenförande ståndarna även sådana
som på ena eller andra sättet äro omdanade,
ibland rudimentära. Sådana finnas bl. a. hos
den i vårt land vilda Parnassia. De
sköld-formigt utbildade bladlika organ, som hos
vissa orkidéer, särskilt hos cypripedierna,
dölja eller skydda de underliggande
befruktningsorganen, äro exempel på S. Hos dessa
blommor bidraga S. på ett framstående sätt
till blommans utseende.
Stange’ria parado’xa Moore (Cycadaceae),
är en i Port Natal hemmahörande
kortstam-mig cykadé, till utseendet närmast lik en
Dioon. Förekommer i samlingar. Om odling,
se Cycadaceae.
Stanla/pca Frost (Orchidaceae). Omkring
50—60 arter epifytiska orkidéer i Mex.,
Peru och Colombia. De ha vanligen kantigt
kägelformiga bulber med merendels blott
ett hårt, läderartat, skaftat blad och från
bulbens bas nedåthängande stänglar med
2—7 hängande, tjockt köttiga, vaxartat
glänsande, oftast starkt vanilj- eller
frukt-doftande, egendomligt byggda, stora
blommor. Ett fåtal arter äro lätta att skilja från
varandra men flertalet äro utan ingående
studium mycket svårskiljbara. S. ebu’rnea
Ldl., Guyana. Bulberna 3—4 cm. höga,
breda, försedda med ett kortskaftat 30 cm.
långt blad. Blommorna 2—3 tillsammans,
15 cm. breda, elfenbensvita med sparsamma
fina purpurfläckar på läppen; aug. S.
in-sfgnis Frost, Peru, har starkt doftande,
blekgula blommor med ljust violetta spetsar;
aug.—okt. S. ocula’ta Ldl., Mex., Guatem.,
har 5—7 blommor tillsammans på en stängel
och är en av de tacksammaste och
vanligaste. Blommorna, som äro starkt doftande,
äro blekgula, ljust violett fläckiga, 10—12
Stanhopea tigrina.
cm. stora tvärsöver. Synnerligen varierande
art, som hos var. lindleya’na har
småpric-kiga blommor. Alla varieteterna ha dock i
likhet med arten två runda mörka
ögonfläc-kar på båda sidor om läppen. S. tigrFna
Batem., Mex., är den mest betydande av
arterna med två, någon gång tre t. o. m. fyra
mycket stora, ända till 18 cm. tvärsöver,
köttiga, skinande vaxartade blommor,
spräckligt ljusgula och mörkt blodröda; hos olika
former är än den ena, än den andra färgen
övervägande. Läppens färg övergår till
violett. Doften är så kraftig att ett par
blommor fylla ett stort växthus med en stark
lukt av melon och vanilj; aug.—nov. Var.
supe’rba har än större och mörkare
blommor. Andra arter i odling äro: S.
devonie’n-sis Ldl., L. grandiflo’ra Rchb. f., S. inodo’ra
Ldl., S. Wa’rdii Lodd., m. fl.
S. ha en utpräglad vilotid, då de böra
hänga svalt och hållas torra. De planteras
i genombrutna fat eller korgar, så att deras
blomstänglar kunna leta sig ut från botten
av dessa. Under sommaren tarva de värme
och fuktig luft och äro icke svårodlade. De
Stanhopea Wardii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
