Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växthusgräshoppan - Växthustrips - Växtmärg - Växtnomenklatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
Växthustrips—Växtnomenklatur
vilken med handeln med växter inkommit
till vårt land och innästlat sig i våra
växthus, där den stundom gör stor skada på
diverse växter, ss. cyklamen, ormbunkar
m. m. Djuren äro ljusskygga och gömma sig
på dagarna med förkärlek, där värmerören
löpa fram. Man kan fånga dem i glaskärl
eller invändigt glaserade lerkärl, som
innehålla någon jäsande vätska, t. ex. öl eller
saft. Glaskärl omgivas med t. ex. säckväv,
för att djuren lätt skola komma upp till
mynningen. Då V. även livnär sig av
anima-lisk näring, kan man där den håller till
lägga ut t. ex. köttbitar, som förgiftats med
t. ex. blyarsenat. A. T.
Växthustrips, se Trips.
Växtmärg, se Cucurbita.
Växtnomenklatur (av lat. nomencla’tura,
namnförteckning) betecknar först och
främst den metod, enligt vilken växterna
erhålla sina vetenskapliga namn. V. betecknar
vidare de enligt olika grunder uppställda
förteckningarna över vetenskapliga
växtnamn. Dessa namn äro som bekant inom
botaniken alltid latinska (eller
latiniserade, stundom även grekiska). Inom
horti-kulturen förekomma däremot även namn
från de moderna språken, särskilt på
varieteter och kulturformer. För de latinska
växtnamnens uttal finnas regler angivna
på annan plats i detta lexikon.
Linné är upphovsmannen till den
vetenskapliga växtnomenklaturen. Före honom
hade begreppen växtsläkte (genus) och
växtart (species) en mycket oklar innebörd.
Varje ”växt” namngavs genom en på latin
avfattad, längre eller kortare beskrivning
(s. k. diffe rentia). Linné gav i Genera
plantarum (1737) ett nytt, klart
uttryckt innehåll åt begreppet växtsläkte och
lade därmed grunden till de naturliga
växtsystemen (jfr Växtsystematik).
Även begreppen växtart, varietet o. s. v.
fixerade han på ett tydligare sätt än
tidigare skett. Sedan växtsläktena sålunda fått
sina namn och utstakade gränser, kom han
på den geniala idén att ersätta den tidigare,
otympliga artbeskrivningen med ett enda
betecknande namn (det s. k. ”nomen
tri-viale”), som sattes omedelbart efter
släkt
namnet. Enligt detta
tvånamnssys-tem (den binära nomenklaturen)
namngav han i sitt världsberömda arbete
Species plantarum (1753) alla då kända
växtarter. Inom den botaniska vetenskapen
har man fastslagit, att detta arbetes
utgivningsår skall gälla som utgångspunkt för
all namngivning av växtsläkten och arter
och att alltså äldre namn ej äga giltighet
framför de däri givna. På denna av Linné
lagda grund är all nomenklatur och
systematik inom botaniken (och zoologien)
fortfarande byggd.
Vetandets och vetenskapens oerhörda
utveckling och utbredning har, trots metodens
stora praktiska användbarhet, medfört vissa
svårigheter. Så har det icke kunnat
undvikas, att olika författare givit olika namn
åt samma växtart. De ha då antingen varit
okunniga om varandras forskningsresultat
eller icke kunnat enas om artens
systematiska ställning. Dylika synonymer (jfr
d. o.) äro synnerligen talrika i den
botaniska litteraturen. I tydlighetens intresse
utsätter man därför i vetenskapliga verk
alltid efter artnamnet författarens namn
eller signatur (jfr A u k t o r och H
orto r u m) och upprepar kända synonymer
efter det namn man anfört. Stundom
inträffar det även, att olika växter få samma
namn, s. k. homonymer, vanligen då
snarlika arter av samma släkte, men även,
och tyvärr särskilt inom hortikulturen,
arter av vitt skilda släkten. I fråga om
synonymerna är förbistringen inom
trädgårdsodlingen än värre. Där har bristen på allmänt
erkända regler och framför allt
privatekonomiska intressen gjort att en och samma
kulturform kan ha hundratals olika namn.
En bättring på den frivilliga
överenskommelsens väg torde emellertid under senare
år ha inträtt.
Växtnomenklaturen har varit föremål för
överläggningar och beslut vid ett stort antal
internationella kongresser av botaniker och
trädgårdsmän. Av De Candolle utarbetade
regler antogos i Paris 1867. Nya regler
ut-gåvos 1912 av John Briquet, antagna i Wien
1905 och Bryssel 1910. Dessa blevo
emellertid aldrig godkända av de amerikanska
botanisterna, vilka följde sina egna s. k.
philadelphiaregler. Vid den tionde
inter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
