Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5—6 - Niklas Tengberg: Svensk Häfdateckning (Fryxells Berättelser)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315 SVEN8K HÄFDATECKNING.
16) innehålla en betydlig begreppsförvirring, — kan man
klaga öfver, att ständerna voro i riket allena maktegande.
Författningens grundfel var, att den uttryckligen 8) lade
högsta lagskipande och högsta executiva makten i samma
händer, som hade lagstiftningsrätten odelad, hvarigenom
ständerna vid lagarnas tillämpning kunde sätta sig öfver dem,
ständigt stifta lex in casu, och dymedelst i egentlig
lagskipning, i befordringar m. m. utöfva det gränslösaste godtycke.
Hvem skulle, med tanken på ofvan vidrörda förhållanden
och med någon kännedom af vår historia, tro, att
"frihetstidens andra stora grundsats var den af menniskornas
jemn-likhet?" Detta öfverraskande omdöme om denna de
exclu-siva ståndens och privilegiernas tid har förf. emellertid icke
af förhastande kommit att fälla (33. 23); enligt den vana vid
upprepningar, som icke minst bidragit till berättelsernas
voluminösa beskaffenhet, säger han oss detsamma ännu i 38
delen; (sid. 198, 201 o. s. v.) Ja! der talas om frihetstidens
"statsförfattning, som hvilade på nästan fullständig, politisk
jemnlikhet, och som syftade till en sådan äfven i det sociala
lifvet." Författaren medger väl, att häfdvunnen olikhet
mellan medborgare hindrade utförandet äfven af denna
grundsats i hela dess omfång; "men i dess anda togos dock —
enligt hans försäkran — några ganska betydelsefulla steg."
Såsom ett bevis för detta öfverraskande påstående
anföres, att högadelns politiska öfvermakt på riddarhuset
tillintetgjordes genom klassindelningens upphäfvande derstädes år
1719, hvarigenom hvarje adelig riksdagsman erhöll lika rätt.
Detta var emellertid för det första blott ett steg till politisk
jemnlikhet riddarhusledamöter emellan och bevisar ingenting
med afseende på den grundsats af "menniskornas jemnlik-
8) Förf. talar (33. 55) om ständernas inblandning i enskilda
förhållanden, i rättegångar, befordringar m. m. såsom ett
missbruk af deras makt. De utgjorde dock i dessa afseenden högsta
instans. R. O. § 13: "Skulle, några enskilda personer sig
besvära uti sådana mål, som ej stå annorstädes att rättas, det må
ock inför ständerna ske.4* Att ständerna älven ofta upptogo
sådana mål, som ej i lägre instanser förevarit, är sannt, men såsom
varande i besittning af odelad lagstiftningsrätt kunde deihvarje
särskildt fall ändra lag och författning eller låta dem hvila — ett
anspråk, som ständigt uttalades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
