Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
8VENSKT SPRÅK OCH RÄTTSTAFNING.’
naturliga och enda behöfliga stöd i det tyska -en (gotiska
-««), hvilket, såsom Rydqvist på ett annat ställe erinrar,
grundar sig på den sanskritiska afledningsändelsen (för neutr.
abstr.) -ana.*) Ty, om man ej antager för den nordiska
infin. en ursprunglig form på -an, måste man betrakta den
nuvarande infin. såsom en själfständig bildning mod suffixet -a,
en bildning, som i bela den indo-europeiska språkfamiljen blott
erbjudes af de sparsamma lemningarna af de os k i sk a och
umbriska dialekterna, hvilka uppvisa en infin. på -um,-om
(urspr. -am, accus. af -a), i umbr. vanligen med bortkastadt
-m. **) Men då nu de skandinaviska språken bilda en gren
af den germaniska stammen, d. v. s. att de ej skilde sig från
det gemensamma germaniska urspråket förr än en tid efter
sedan detta skilt sig från alla sina öfriga syskon; — då
in-finitiv-ändelsen -an finnes ej blott i den detta urspråk
närmast stående gotiska dialekten, utan därjämte i de öfriga
äldre tyska språken: fornhögtyskan, fornsaxiskan, fornfrisiskan
och nederländskan; — då den dialekt, som jämte den
nordiska tidigast afsöndrade sig, den anglosaxiska, under sin
utveckling till den nuvarande engelskan visar samma afnötning
från -an till -e, och då slutligen bortfallandet af ett slutajde -n
efter vokal är i de skandinaviska språken en vanlig företeelse ***),
så är dot ej längre sannolikt utan öfver hufvud så visst sora
något annat af den jämförande språkforskningens fakta, att
*) För öfrigt hafva ej blott språken af den germaniska
stammen bildat sin intin. med detta suftix, som äfv$n återfinnes
i grek. ty. Wag-en (got. wag-an, skr. vàh-ana-m). Utom
de af Bopp anmärkta hindostanska på -nà och den armeniska
på -J, -al (-el) torde äfven den nypers, infin. på -t-an (af -tana)
böra räknas hit. Ty -tana är enl. Bopp uppkommet af -tvana,
som väl ej är annat än -tua + na.
**) Att infin. i det urgamla Send-språket skulle grunda sig
på detta suftix (se Bopp Vgl. Gr. III, s. 261), hvilar på en
missuppfattning, som här ej är stället att utreda. Dess vanliga
ändelse är -teè (en kasusform af -ti).
***) Jfr præpos. i f. iw, det nekande o- f. un (lat. t», urspr.
an) t. ex. orätt (ty. unrecht). 1 .3 pers. plur. præs. indik.
erkänner äfven R. att efter -a ett n (urspr. -nd eller ~nt) bortfallit
— en med afnötningen i infin. fullkomligt analog företeelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
