Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT SPRÅK CCH RÄTTSTAFN1NQ.
493
de nordiska språken, en tid efter sitt själfständiga
uppträdande på den skandinaviska halfön vid sidan af de öfriga
dialekterna, haft i in fin. ändelsen -<m. Huruvida däremot spår
däraf förefinnas i do nu till oss komna skriftliga
urkunderna, och hvad betydelse man särskildt får tillmäta det på
några gamla runstenar verkligen funna -an. därom torde ingen
vara mera behörig att döma än Rydqvist.
Sista kapitlet i den här anmälda delen af Sv. Spr. L.
behandlar frågan oin rättskrifningen och leder oss sålunda
öfver till det egentliga ämnet för denna uppsats.
All skrift har till ändamål att återgifva och ersätta det
talade språket. I afseende på sitt sätt att härvid gå till
väga delas hon i begreppsskrift och ljudskrift. Den
förra framställer hvaije begrepp d. v. s. urspr, hvarje ord
i språket med ett tecken — så är förhållandet med de
egyptiska hieroglyferna och till större delen med kinesiskan.
Vid ljudskriften däremot tänker sig den skrifvande hvarje
ord sönderdeladt i sina särskilda ljud och söker att uttrycka
hvarje ljud med ett tecken d. ä. en bokstaf. I de språk,
som antagit bokstafs- (d. ä. ljud-) skriften, var således
ursprungligen rättskrifningens uppgift den: att troget
återgifva orden så som de ljödo, och då vid ett språks första
affattande i skrift, tecknen för de särskilda ljuden voro funna,
var regeln den mycket enkla: skrif så som du talar. Men
det visade sig snart, att själfva ljuden i det talade språket
ingalunda voro så fixa, som man sannolikt från böljan tänkt
sig dem, utan att de voro underkastade en ständigt om än
långsamt fortgående ombildning. Gent emot dessa
förändringar i ordens ljud kunde nu språkskrifningen intaga tvänne
olika ståndpunkter. Antingen kunde hon, obekymrad om
dessa växlingar, fasthålla den en gång för hvarje ord antagna
formen (den historiska principen) —eller ock kunde hon
aflägsna ur ordformerna tecknen för de försvunna ljuden och
•ersätta dem med sådana, som motsvarade de nya ljuden (den
fonetiska principen). Det är klart, att vid användandet af
•denna senare princip — d. v. s. det ljudenliga
stafningssättet — rättskrifningens uppgift fortfarande blir densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
