Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - —v—: Svenskt Språk och Rättstafning (Rydqvist: Svenska språkets lagar, Hazelius: Om rättstafningens grunder)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
8VENSKT SPRÅK OCH RÄTTSTAFNING.’
ning kommer dock från deras sida, som rent af förkasta den
fonetiska principen såsom rättskrifningcns främste grundsats
och yrka, att orden skola skrifvas efter härledningen. Men
då ett konseqvent tillämpande af den etymologiska principen
skulle fordra en omöjlig återgång till äldsta tiders skrifsätt,
’och då det ej finnen något skäl att föredraga en följande
tidsperiods skrifbruk framför de öfrigas, så hafva etymologisterna
sett sig tvungna att i hufvudsaken fasthålla det bestående
och bekämpa hvaije försök till ändring i fonetisk riktning.*)
Ty hvarie rubbning i stafningen gjord till uttalets förmån
måste de betrakta som en försämring, i det hon skulle strida
emot eller åtminstone än mer fördunkla ordets ursprung. I
några ord och där det kunde ske med föga ändring skulle
de visserligen vilja se skrifbruket bragt i närmare
öfverensstämmelse med härledningen; så yrka några, att man bör
skrifva hog, tolay moste i följd af vokalens härledning från
ett tidigare v. Men de flesta, ännu fogligare, vilja i
allmän<-het bibehålla den gällaude stafningen och blott där bruket
är vacklande förklara de, att stafningen efter härledning är
att föredraga framför hvarje annan.
Det skulle synas som om, sålunda fattad, den
etymologiska grundsatsen för ett språks rättskrifning vore den
förståndigaste, och man torde kunna påstå, att de flesta bildade
i vårt land, som ej särskildt egnat sin uppmärksamhet åt
denna fråga, just omfatta och i sin praktik mer eller mindre
medvetet tillämpa denna moderata och för det invanda så
skonsamma åsigt. Men vi "skola se, att en åsigt, som sålunda
sätter bruket, där det är allmänt, såsom rättstafningens
högsta grundsats och för alla de otvifvelaktigt mycket talrika
fall, där detta är vacklande, uppställer härledningen såsom
det enda rättesnöret, ej kan ens ur praktisk synpunkt vara
den rätta. **)
*) I Tyskland gifves väl en verkligt sträng etymologisk skola,
men hos oss åtmiustone har någon sådan icke hörts af.
**) Att, så länge ett språk nyttjar bokstafs- (d. ä. ljud-skrift,
/Jwd-principen är den enda teoretiskt rätta för skrifningen,
nekar väl numera ingen. Men man inbillar sig att den är
olämplig i praktiken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
